Lena Mellin: Någon har definitivt fel

KOLUMNISTER

Antingen ljuger Maud Olofsson.

Eller också far både statsministern och finansministern med osanning om Nuonaffären.

Inget av alternativen är tilltalande.

Konstitutionsutskottet, KU:s, granskning av hur regeringskansliet hanterat Vattenfalls köp av det holländska elbolaget Nuon 2009 är otroligt spännande för att en central fråga får så olika svar.

Nu har även statsminister Fredrik Reinfeldt utfrågats och därmed kan man konstatera att ord står mot ord. Antingen talar dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) osanning eller också gör Reinfeldt och Anders Borg det.

Det var visserligen inte alls det KU skulle granska men den intressantaste som kommit upp i utfrågningarna gäller tidpunkten för när regeringens partiledare informerades om 97-miljardersaffären.

Maud Olofsson säger att hon gjorde det innan affären genomfördes och till stöd för det finns hon en loggbok som näringsdepartementet förde.

Finansminister Anders Borg (M) är lika säker på sin sak. Han fick reda på att affären var klar genom media och då ringde han Reinfeldt (M). Reinfeldt är nästan lika säker, han fick information om affären när den var genomförd och han tror att det var genom media.

Någon har definitivt fel. Alternativet är att den info som gavs var så otydlig att mottagarna inte begrep den. Eller att Olofsson, Borg och Reinfeldt ger ordet information helt olika betydelser.

Vilar på lösa boliner

Vad talar för att Maud Olofssons version är den korrekta? I ovan nämnda loggbok finns en anteckning som Elisabeth Thand Ringqvist, då politiskt sakkunnig hos Olofsson, var källa till.

”090212. ETR: Återkoppling från pol. ledn. (MO:s samtal med FR, IK). ”Finns ej skäl att säga nej till affären”.”

ETR är den politiskt sakkunniga. MO är Maud Olofsson. FR är statsministern. Och IK uttyds det inre kabinettet, det vill säga regeringens partiledare och statsministerns statssekreterare.

Men Thand Ringqvist, som i likhet med sin förra chef vägrar komma till KU, skriver i ett brev till utskottet att hon i dag inte kommer ihåg hur det var.

Den tjänsteman som förde anteckningarna skriver till KU att ”den information jag fick är dokumenterad i nämnd akt”. Hon kan alltså inte gå i god för att Thand Ringqvist uppgifter är korrekta. Bara att hon fått dem.

Maud Olofssons påstående att partiledarna informerades före köpet vilar alltså på ganska lösa boliner. En som inte kommer ihåg och en som refererat den som inte kommer ihåg. Dessutom väcker det frågor att hon vägrar att bli utfrågad av KU. Det har den som inte har något att dölja ingen anledning att göra.

Stöd av förre chefen

För att Anders Borg och Fredrik Reinfeldts version är mer med sanningen överensstämmande talar framför allt att det politiska priset för en lögn är alltför högt.

Skulle finansministern eller statsministern ertappas med att ljuga för granskarna i KU skulle deras politiska karriärer vara över på några få sekunder.

Borg och Reinfeldt får dessutom stöd av förre chefen för finansdepartementets budgetavdelning Bo Netz, i dag överdirektör på Sida. Han var lika förvånad som Borg när beskedet kom om att affären var klar.

Inte heller Ola Alterå, Olofssons dåvarande statssekreterare, säger sig känna till om de andra partiledarna informerades i förväg.

Spelar det någon roll om de blev informerade eller inte? Nej, egentligen inte. Vattenfalls köp var ingen regeringsfråga, enligt Fredrik Reinfeldt. Det var en fråga för näringsdepartementet eftersom det var därifrån statliga företagen leddes på den tiden. Han hade praktiskt taget ingenting med saken att göra.

Konstig inställning kan tyckas när ett helstatliga företag gör årtiondets förvärv för nära 100 miljarder kronor. Är det inte nog viktigt för statsminister?