Regeringen lär inte bli handlingskraftig

Många långa förhandlingar väntar - gott sittfläsk och diplomati krävs.
Foto: Andreas Bardell
Många långa förhandlingar väntar - gott sittfläsk och diplomati krävs.
KOLUMNISTER

Fredrik Reinfeldt anklagades för att vara passiv som regeringschef.

Risken är att det upprepas och förvärras.

Stefan Löfven sitter nämligen i en ännu besvärligare sits än sin företrädare.

Sedan han blev varm i kläderna som partiledare har Stefan Löfven (S) anklagat den avgående regeringen för att vara passiv. Han har gång på gång påtalat att utskott i riksdagen har ställt in sammanträden för att de inte har haft några propositionerna eller andra skrivelser från regeringen att behandla.

Men risken att det upprepas under åren fram till nästa val är överhängande. Som regeringschef och statsminister sitter nämligen Löfven i en ännu besvärligare sits än Fredrik Reinfeldt (M) har gjort.

Fredrik Reinfeldt ledde en koalition som ville stänga Sverigedemokraterna ute från inflytande. Alltså var den tvungen att göra upp med ett annat parti om de verkligen ville vara säkra på att få en knivig fråga genom riksdagen. Det mest kända exemplet gäller flykting- och migrationspolitiken där Alliansen slöt block-överskridande överenskommelse med Miljöpartiet.

Regeringen förlorade också i en tung symbolfråga förra hösten. Det gällde gränsen för när statlig inkomstskatt betalas. Sverigedemokraterna röstade på de rödgrönas förslag, som då vann.

Stefan Löfven kommer också att leda en koalition som inte heller vill att SD ska få inflytande. Men hans regering stöds av 38 procent av riksdagsledamöterna medan Reinfeldts hade 49,4 procent av riksdagen bakom sig. Det är en avsevärd skillnad.

I besvärliga frågor behöver Löfvens regering stöd av ytterligare två partier för att vara säker på att få igenom sin politik. Det stödet kommer inte att vara gratis.

Man kan alltså förvänta sig att den nya regeringen får sitta i många, och kanske också långa, förhandlingar med oppositionspartier, främst FP, C, och V för att få till stånd regeringsförslag som har stöd hos riksdagen.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet är oense i en lång rad frågor. Det gäller bland annat ”pensionärsskatten”, föräldraförsäkringen, försvaret, kärnkraften, arbetstiden, ekonomisk tillväxt, bensinskatten, Förbifart Stockholm, inkomstskatten, Bromma flygplats, vinster i välfärden och reglerna för arbetskraftsinvandring.

Först måste de komma överens sinsemellan innan de fortsätter förhandla med ett eller flera oppositionspartier för att få till en majoritet, eller i alla fall en överenskommelse som inte blir nedröstad.

Det kommer inte bara kräva ett stort mått av diplomati och gott sittfläsk av de inblandade. Det kräver också att Stefan Löfven vet vad han vill. Annars blir han oppositionens fånge och tvingas gå den till mötes gång efter annan.

– Jag vill bilda en handlingskraftig regering, sade Löfven, före och efter valdagen. Det ser tyvärr ut att bli det motsatta.

Stefan Löfvens första regering har det lägsta stödet sedan Fälldins sista koalition mellan 1981 och 1982. Den hade 28,7 procent av riksdagen bakom sig och satt bara ett drygt år innan det var dags för ordinarie riksdagsval.