Hård press på Romson att lyckas i Paris

KOLUMNISTER

PARIS. Pressen på Åsa Romson att bidra till ett lyckat klimatavtal är enorm.

Lyckas hon kommer hon att ses som en hjältinna i sitt parti.

Misslyckas hon kan vad som helst hända.

Miljö- och klimatminister Åsa Romson (MP) spelar en viktig roll på klimatkonferensen här i Paris som nu går in på upploppet. Enligt planerna ska ett nytt globalt avtal vara klart på fredag kväll.

Dels leder hon den svenska delegationen. Men dessutom leder hon tillsammans med sin bolivianska kollega René Orrelana en av de många delförhandlingarna inom huvudförhandlingens ram. De ansvarar för det som handlar om klimatanpassning.

För Åsa Romson kan ett avtal som hennes partikamrater tycker är acceptabelt bli en välkommen revansch efter ett år av återkommande kritik mot henne.

Kritiken har handlat om allt från att familjeskutan bottenmålats med giftig färg, till uttalanden om att flyktingkatastrofen är vår tids Auschwitz, ett känslokallt tweet om terrorattentatet i Paris för några veckor sedan och att Miljöpartiet som regeringsparti i praktiken vill stänga gränsen för flyktingar.

Men om det blir ett bra avtal här i Paris kommer allt det att vara glömt. Åsa Romson kommer att hyllas som en hjältinna av sitt parti.

Sämre ser framtidsutsikterna ut om det, mot förmodan, skulle bli ett dåligt avtal om klimatet. Eller i värsta fall inget alls. Då kan vad som helst hända med språkröret och vice statsministern.

Mörk värld

Men inte bara Åsa Romson är utsatt för hård press att nå ett avtal. Det är stora delar av världen. Politiker av alla schatteringar känner ett stort behov av att visa att någonting rör sig i rätt riktning just nu.

IS och annan terror, flyktingkatastrofen – världen har inte sett lika mörk ut på mycket länge som den gör nu. Det tolkar de förhandlande politikerna här på mässområdet Le Bourget nordväst om Paris innerstad som att de måste lyckas.

Det finns inget alternativ eftersom då skulle för det första allting te sig nattsvart. För det andra skulle det politiska systemet visa att de inte bara misslyckats med att motarbeta terror, kris och katastrofer. De lyckas inte heller att ta itu med klotets långsiktiga överlevnad.

Tre knäckfrågor

I eftermiddag presenterade det franska ordförandeskapet, lett av utrikesminister Laurent Fabius, ett nytt utkast till avtal. Knäckfrågorna är framför allt tre.

Den första handlar om hur ambitiösa de långsiktiga utsläppsmålen ska vara. För närvarande finns tre alternativ. Att temperaturhöjningen ska begränsas till två grader jämfört med förindustriell tid. Eller en bra bit under två grader. Eller under 1,5 grad.

Den andra ståndpunkten drivs framför allt av mindre ö-länder som hotar att dränkas av höjda havsnivåer.

Ett annat konfliktområde gäller finansieringen av framför allt de fattigare ländernas klimatomställning. Erfarenheterna är inte så goda.

I Köpenhamn, på klimatkonferensen för sex år sedan, bildades en fond där rika länder skulle sätta in flera hundra miljarder. Det har hittills blivit drygt 60.

En tredje nöt handlar om hur man ska kontrollera att länderna verkligen uppfyller sina åtaganden. För det krävs transparens och mätbarhet, åtgärder som inte alla länder är förtjusta i.

Att de första reaktionerna på det nya avtalsförslaget var kritiska kom inte som någon överraskning. Motsatsen hade varit märklig. Att förstora motsättningar är en del av varje förhandling, vare sig den handlar om klimat eller veckopeng.

Nattmanglingarna kommer nu att avlösa varandra tills ett nytt avtal, sannolikt, är i hamn.