Systemet måste göras om - det är oanständigt

KOLUMNISTER

En heltidsarbetande kommunalarbetare får knappt 60 procent av sin redan usla slutlön i pension.

Efter ett lång arbetsliv hamnar hon under fattigdomsstrecket.

Det är orimligt. Det måste ändras.

LO skrivit en ny larmrapport om pensionerna. Om LO inte räknat fel, vilket det inte finns anledning att tro, har pensionssystemet halkat av banan.

En kommunalarbetare med en slutlön på 23 000 kronor får efter ett långt yrkesliv 47 procent i slutlönen i pension. Med avtalspensionen ökar den till 58,4 procent av slutlönen, 13 594 kronor i månaden. Siffrorna är hämtade från 2014.

Eftersom kvinnan i det här exemplet tjänar för mycket för att få bostadsbidrag gäller det för henne att ha så låga boendekostnader som möjligt. Annars blir det inte mycket kvar att leva på.

Alla får inte chansen att jobba heltid. Hade kvinnan i exemplet i stället jobbat halvtid hade hon fått 35,5 procent av slutlönen att leva på. Med avtalspensionen ökar den till 42 procent eller 9 772 kronor i månaden. Med bostadstillägg blir månadsinkomsten bara 1 300 lägre än för kollegan som jobbat heltid.

Att en person efter ett helt yrkesliv inte ens får hälften av sin slutlön i pension är en chock för många. Det är också ett tecken på att det statliga pensionssystemet måste göras om.

Det är givetvis helt orimligt att man efter 45 år heltidsår på jobbet hamnar under det så kallade fattigdomsstrecket. Låginkomstgränsen går vid 60 procent av genomsnittlig ekonomiska standard och dit når inte kvinnan i  här exemplet.

Pensionssystemet gjordes om i slutet av 1990-talet. I stället för att man i förväg skulle veta hur stor pensionen skulle bli få avgör inbetalningarna pensionens storlek. Även andelen pensionärer spelar roll.

Fördelen med förändringen är att den är samhällsekonomiskt robust. Konstruktionen håller i både med- och motvind.

Nackdelen är att systemet är oförutsägbart för den enskilde. Man får en diffus uppfattning om hur hög pensionen kan bli.

Centralt är att se till att premierna blir så höga som möjligt. Det vill säga skaffa sig så hög lön som möjligt, jobba heltid eller jobba så länge som möjligt. Det LO påstår, att man från början kunde förvänta sig 71 procent av slutlönen i statlig pension, är fel. Någon sådan utfästelse gjordes aldrig.

Däremot stod det redan från början klar att det är väldigt viktigt att börja jobba så tidigt som möjligt. Kanske också att jobba så länge man får. Nu har man rätt att jobba till 67.

En person född 1930 fick, enligt Pensionsmyndigheten, 58,5 procent av sin slutlön i statlig pension. Den som är född trettio år senare är helt inne i det nya systemet och kan förvänta sig 45,5 procent.

Vid sidan av födelseåret finns det ytterligare en viktig faktor som den framtida pensionären inte har någon möjlighet att påverka. Det gäller befolkningssammansättningen. En åldrande befolkning ger alltid lägre pensioner.

I dag är medellivslängden två år högre än den var när det nya pensionssystemet trädde i kraft. Om den legat kvar på 1995 års nivå hade kommunalarbetaren fått en betydligt högre pension än hon får idag.

Pensionssystemet behöver alltså ses över eftersom verkligheten förändrats. Men pensionsarbetsgruppen, som förvaltar uppgörelsen från 1990-talet, ruckar ogärna på någonting. De fem partier som står bakom den måste i så fall vara ense och det är de sällan.

Tills dess får den heltidsarbetande kommunalaren nöja sig med mindre än hälften av slutlönen i statlig pension. Hur oanständigt det än är.

Fotnot: LO-rapporten är en partsinlaga. Fackens uppgift är att slåss för sina medlemmar.