Löfven rallarsvingar - från sitt underläge

KOLUMNISTER

ÖREBRO. Stefan Löfven slåss som en gladiator för att höja opinionssiffrorna.

Debatten ska inte handla om flyktingar. Utan om den svenska modellen.

Men argumenten är inte alltid justa.

Kommundagarna i Örebro är den första stora samling som Socialdemokraterna haft sedan partikongressen förra våren.

Sedan dess har opinionssiffrorna sjunkit betänkligt och frågorna om partiets mål och mening blivit alltmer pockande.

Det var alltså en pressad Stefan Löfven som äntrade talarstolen. Han var tvungen att bevisa att han har koll och vet vad han vill.

I talet försökte Löfven därför att flytta fokus från den för regeringen besvärliga flyktingfrågan till en socialdemokratisk hemmahamn, den svenska modellen. Den har löpt som en röd tråd för S genom decennier.

Tre ben

Men vad är den svenska modellen?

I en intervju i det senaste numret av partitidningen Aktuellt i politiken säger Stefan Löfven att den vilar på tre ben. Fack och arbetsgivare gör upp om villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Generell välfärd och öppenhet mot omvärlden.

I sitt tal sade han också att den vilar på tre ben. Men de var helt andra än i intervjun. Nu var den svenska modellens signum att alla arbetar. Att vinsten av allas arbete fördelas rättvist. Och att Sverige har en trygg välfärd.

Det senare kan möjligen översättas med generell välfärd. Man vet inte.

Exakt vad som är den svenska modellen är alltså löst i konturerna. Utom att alla tycker den är bra och tolkar den lite som de vill.

Angriper - och samarbetar

Stefan Löfven gick också till skarpa angrepp mot ”högern” i sitt tal. Inget fel med det om han ville frammana utmåla en gemensam fiende för sina partikamrater.

Problemet är bara att han vill samarbeta med samma höger i riksdagen.

Och att hans partikamrat, Örebros socialdemokratiska kommunalråd, prisar det lokala regeringssamarbetet med två partier i ”höger”, Centern och Kristdemokraterna. De framträdde till och med i en film och hälsade till deltagarna i S-mötet.

Argumenten Löfven använde var inte heller särskilt justa. Bland annat hävdade han att Sverige just nu gör den största kursändringen på decennier när de satsar på investeringar på över 60 miljarder i stället för Alliansens skattesänkningar på 140 miljarder.

Sanningen är att Alliansen också gjorde stora investeringar. En del av dem har Löfvens regeringen kopierat rakt av, exempelvis järnvägssatsningarna.

Och i sanningens namn är kursändringen inte alls den största på decennier. Både EU-medlemskapet och 1990-talets budgetsanering hade långt större konsekvenser för Sverige och oss som bor här än dagens budgetgnetande.

Slåss ur underläge

Löfven hävdade också att Moderaterna med Anna Kinberg Batra i spetsen lägger all sin vakna tid på att hota om att ta över regeringsmakten.

Nej, det gör de inte. Möjligen kan man anklaga Kinberg Batra för att till en början vara lite för vag i tonen mot de moderata kommunalråd som krävde det. Men hon har faktiskt aldrig hotat med att jaga regeringen ut ur Rosenbad.

Statsministern påstod också att de borgerliga partierna föreslår skattesänkningar på 64 miljarder och att det är där striden står. I verkligheten finns inget gemensamt budgetalternativ från Alliansen och alltså ingenting som hotar hans regeringsinnehav på något sätt.

Stefan Löfven slåss ur underläge och det kan möjligen förklara hans rallarsvingar. Men vem är det som gärna pratar om justa villkor? Initialerna är SL.