Därför låtsas Löfven och Kinberg Batra att de är oense

1 av 4 | Foto: JIMMY WIXTRÖM
KOLUMNISTER

Både Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra har helt lagt om sitt partis migrations- och flyktingpolitik sedan valet.

Den ene erkänner det.

Den andre gör det inte.

När verkligheten förändras är det inte fult att byta åsikt. Inte i politiken, inte någon annanstans heller. Men när statsminister Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra (M) möttes i en debattduell i TV4 blev det uppenbart att den ena har problem med att erkänna det. Medan den andre in har det.

Anna Kinberg Batra underströk att hon som ny partiledare hade kastat moderaternas politik överbord eftersom den hade varit ohållbar i flera år.

Men Stefan Löfven hade inte lika lätt att erkänna att han bytt fot. Löfven, vars parti inte ens nämnde flyktingfrågan i sitt valmanifest, påpekar gärna att han ärvt Alliansens flyktingpolitik på det här området. Och därför, antydde han i duellen, hade det gått åt skogen när 163 000 flyktingar och asylsökande kom till Sverige under ett år.

Men faktum är att Löfvens regeringen gjorde mycket litet för att ändra den politik de ärvt under sina första fjorton månader vid makten.
Storsläggan togs inte fram förrän den 24 november förra året. Det var då Åsa Romson nästan föll i gråt när hon berättade att regeringen ville införa tillfälliga uppehållstillstånd, göra id-kontroller på kollektivtrafiken i Skåne, åldersbestämma ensamkommande flyktingbarn och begränsa anhöriginvandringen.

Ett sällan skådat lappkast, orsakat av en ny verklighet. Varför har Stefan Löfven så svårt att erkänna det?

Det kan finnas många skäl men ett av dem är definitivt Miljöpartiet. De gröna är traditionellt mycket liberala i flyktingfrågor och drev i en förhandling med Alliansen igenom att papperslösa får vård och deras barn får gå i skolan.

För att inte reta upp sin koalitionspartner är Stefan Löfven alltså tvungen att mumla. Bland annat om storleken på förändringarna och om hur länge de nya reglerna ska gälla.

Det gäller också, för både honom och Anna Kinberg Batra, att dölja att Moderaterna och Socialdemokraterna på det stora hela är helt ense om de nya stramare reglerna.

Det skulle kunna Löfven dubbla problem. Med de gröna, som inte skulle gillar det. Och med de egna. Som inte heller skulle gilla det. I det senare delar han bekymret med Kinberg Batra.

En annan het fråga i mötet mellan Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra gällde vinster i företag i välfärdssektorn som drivs med skattepengar. Löfven vill begränsa, Kinberg Batra vill sätta fokus på kvaliteten i verksamheten.

I den frågan är de osams på riktigt. Men här har Moderatledaren behov av att framställa det som om sprickan mellan dem är mindre djup än den verkar.
Stefan Löfven har nämligen en betryggande majoritet, 74 procent, av väljarna bakom sig när han vill begränsa vinsterna. Så han kan fortsätta hävda att Moderaterna vill skyffla in skattepengar på giriga företagares bankkonton i trygg förvissning om att de flesta håller med honom om att det är fel.

Anna Kinberg Batras resonemang är något mer sofistikerat. Hon menar att man genom att sätta höga kvalitetsmål för vården, skolan och omsorgen kommer att beskära vinsterna. Med höga krav blir det helt enkelt mindre över till vinst. Dåliga verksamheter ska böta eller stängas.

Svårsålt, är väl vad man kan kalla det budskapet. I alla fall jämfört med Löfvens.

Sammanfattningsvis, både Löfven och Kinberg Batra har behov av att överdriva skillnaderna mellan deras båda partier i flyktingfrågan. Medan framför allt M-ledaren har anledning att betona (de ganska små) likheterna mellan dem när det gäller vinster i välfärden.

Därför uppträdde de som de gjorde i debattduellen.