Fortsatt stöd till trupperna

”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Det var den svenska ståndpunkten och ännu i början av 1990-talet rabblade statsministern den som ett mantra i den årliga regeringsförklaringen.

Så är det inte längre. Genom medlemskapet i EU har Sverige tagit ställning. Och i Afghanistankriget har Sverige definitivt tagit parti – mot talibanerna.

Det är en uppfattning som bottnar hos svenska folket:

 Nästan hälften, 46 procent, anser att det är rätt att ha stridande förband i Afghanistan.

 Drygt var tredje tycker att det är fel. Skillnaden jämfört med förra året är i båda fallen försumbara.

 En femtedel har, precis som 2009, ingen åsikt.

Att döma av gårdagens intervjuer och dagens soldater i Afghanistan är det få som omprövar sin inställning till följd av dödsskjutningarna i måndags.

Det tyder på ett mer moget övervägande än riksdagspartiernas. Där var ställningen förra året 6-1 till fortsatt deltagande fram till slutet av 2010. Men både S och MP villkorade sitt stöd, bara V var öppet emot.

Sverige har levt i fred i 200 år. Det är en så lång tid att vi står i särklass i Europa.

Sverige har också del­tagit i FN:s olika fredsbevarande operationer sedan 1960-talet. Kongo, ­Libanon, Cypern – listan är lång.

Men sedan några år är en av försvarets viktigaste uppgifter att delta i fredsbevarande insatser utomlands. I Afghanistan handlar det allt mindre om att bevara fred än att förhindra öppen konflikt.

Ändå sviktar inte svenska folkets stöd för den svenska FN-truppen i Afghanistan. Man får förmoda att stödet för traditionellt bistånd och annan hjälp inte heller gör det.

Svenska folket är helt enkelt ganska moget. Är riksdagspartierna också det?