Båda hungrar efter makten

17 dagar kvar till valet och alternativen i svensk politik har presenterat sina program. Ett blått valmanifest. Och en rödgrön regeringsplattform.

Det är alltså dags att fråga sig vad det här valet egentligen handlar om.

En ny kurs för Sverige? Nej, inget av alternativen har presenterat särskilt radikala förslag. De vill båda att det tuffar på ungefär som vanligt.

Med ena alternativet sänks maxtaxan och a-kasseavgiften. Med det andra fortsätter skattesänkningarna för löntagarna – kanske.

Handlar det om en ny syn på vår välfärd? Det vore att ta i. Båda blocken är överens i den mest grundläggande frågan, välfärden ska vara skattefinansierad och lika för alla.

Dock vill de rödgröna slopa den fria etableringsrätten för vårdföretag och ersätta vårdvalet med ett hälsoval. Men man ska fortfarande kunna välja vårdcentral.

Handlar det om en dramatiskt ny syn på skatterna? Nej, inte det heller. Däremot lovar de rödgröna större skattesänkningar under mandatperioden än alliansen, 30 miljarder jämfört med 27. De vill också ha större skattehöjningar, 33 jämfört med två miljarder.

Handlar det om en grön omställning av Sverige? Nej, även här travar de båda alternativen på i invanda ullstrumpor.

Avveckla kärnkraften, säger de rödgröna. Kan behållas om någon har råd att bygga nytt utan subventioner, säger alliansen.

Inga höjningar av bensinskatten utöver index, säger alliansen. 49 öre mer per liter, säger de rödgröna. Det är 60 kronor mer i månaden för en normalbilist, nästan status quo.

Nej, det som driver de båda alternativen i detta val är varken de stora visionerna eller de nya spännande förslagen.

Det som driver dem är makten. De rödgröna vill återerövra den, alliansen vill behålla den. Till varje pris.

Det är den enskilt största drivkraften, det överskuggande intresset, för partierna i detta val. Så har det i någon mån alltid varit, inget parti vill harva i opposition.

Men det har aldrig varit tydligare än nu och det beror på att två renodlade allianser aldrig tidigare stått mot varandra.

Den borgerliga alliansen bildades 2004 för att de skulle ha en chans att ta makten från Socialdemokraterna. De behövde bli ett trovärdigt alternativ och skrev ett gemensamt regeringsprogram – redan före valet.

De rödgröna bildades 2008 för att ha en chans mot alliansen. Socialdemokraterna skulle med stor sannolikhet inte vinna över alliansen på enbart egna meriter. De behövde ett bredare stöd.

Det finns fördelar med den ordningen. I den bästa av världar blir alternativen tydliga och klara för väljarna.

Men det finns också klara nackdelar. Den politiska debatten blir torftigare. Två åsikter i stället för sju.

Men framför allt blir önskan om att vinna, eller behålla, makten det grundläggande gemensamma intresset, kittet i samarbetet. Inte önskan om att förändra världen.

Det är ju därför de slagit sina påsar ihop. För att skaffa sig makt.