Kan vi skänka utan att synas?

KOLUMNISTER

Det var något slags utedass på Sri Lanka där folk kunde göra sina behov, och på dörren satt det en skylt där det stod ”det här är en gåva från det italienska folket”. Som någon slags evig påminnelse om krav på tacksamhet. I stil med: ”Tänk på oss varje gång du gör dina behov”. eller ”Glöm aldrig vem som pröjsade för det här två kvadratmeter stora bygget.”

Och det är ju inte bara italienarna. Om ett företag skänker pengar till en skola i något land, då skall företaget ha sin skylt på skolan. Om vi skaffar oss ett fadderbarn, vill vi att fadderbarnet skall ha ett namn, och att fadderbarnet skall rita små gulliga teckningar till oss, och att vi skall få ett foto på fadderbarnet som vi kan sätta upp på anslagstavlan därhemma. Om USA flyger ut mat till katastrofområden, då står det USAID med stora feta bokstäver tryckt över rissäckarna så att alla skall förstå att det inte handlar om manna från himlen utan manna från USA.

Varför? För att mottagarna skall veta vart de skall vända sig om de hellre vill ha rundkornigt ris nästa gång? För att männi-skorna i uppsamlingslägret på Sri Lanka skall veta att det är italienarna och inte danskarna som de skall surna till på om de tycker att utedasset är ett taffligt bygge?

Antagligen inte. Det bara så dealet ser ut. Till och med när vi skall hjälpa, vill vi äga. Pinka in revir för att visa att det här är vår skola och inte KappAhls skola eller Guldfynds skola, och det här är Nilssons fadderbarn och inte Ohlssons fadderbarn. Mitt och ditt, eller som det var målat med gigantiska bokstäver på en husvägg nere på Sri Lanka: ”Friends from Europe”. Så att ingen skall tro att det är byborna själva som har haft råd att återuppbygga efter katastrofen. Det är européer som har slantat upp och det skall synas – på 500 meters avstånd.

Frågan är förstås när en gåva upphör att vara en gåva. Är det fortfarande en gåva om givaren gör det till ett monument över sin egen godhet?

Tänk om ens polare och ens föräldrar hade samma krav när de kom med sina presenter. Då skulle inte ens hem vara ett hem längre, utan en utställningslokal över olika vänners givmildhet alternativt plånboksutrymme.

”Det här är en gåva från Benke och Vickan” och sedan skulle Benke och Vickan eller morsan och farsan ringa till en emellanåt och fråga om de kunde få komma över och plåta av mig och bröd-rosten som jag fick i julas, eller dvd-boxen med Sopranos som jag fick i fjol, så att ännu fler kunde se. ”Titta vad glad hon blev.” Som om gåvan inte räckte i sig.

Ändå är det ju så det fungerar. Inte ens vid naturkatastrofer som tsunamin klarar vi av att ge utan förbehåll. Från Sverige åkte Johan Staël von Holstein personligen ner till Thailand med insamlade pengar för att försäkra sig om att pengarna bara gick till Thailand och inte till något annat land (där han aldrig tänker semestra och där de bergis inte heller har lika goda drinkar.) Hjälporganisationerna gav sig ut och slogs om de överlevande som om elände och behövande är en bristvara i världen som riskerar att ta slut. Något som man måste konkurrera om. Alla behövde något att visa upp från just Sydostasien. Bygga något som det gick att ta kort på. Få tv och tidningar att intressera sig för just deras organisation, så att just deras organisation syntes så mycket som möjligt i media.

Och för all del. Jag är väl inte dummare än att även jag hajar läget. Biståndsorganisationer måste profilera sig som vilket annat företag som helst och det är det här som blir priset. Katastrofområden återuppbyggs till ett mischmasch av biståndsorganisationers ”tack till oss själva”-monument. Återuppbyggnad inte som återuppbyggnad av samhällen så som de såg ut, utan biståndsorganisationer som bygger reklampelare åt sig själva.

Varför kan vi inte bara ge? Och vad är det egentligen som vi vill betala för? Att människor får hjälp, eller att biståndsorganisationer skall åka omkring och konkurrera med varandra och synas så mycket som möjligt?

I slutändan är det vi som skänker pengarna som bestämmer.

Lena Sundström