Jag vill inte ta ut mig som mamma

KOLUMNISTER

Så här är det. Jag gillade inte dagis. Jag gillade inte att vara hos min dagmamma heller. Jag satt i ett hörn och glodde på en fet, övergödd hamster och räknade timmarna tills min mamma skulle komma och hämta mig.

Sedan dog hamstern.

Jag skall inte påstå att det var roligt. Däremot utgår jag ifrån att det var nödvändigt. Min mamma gick till jobbet, och jag väntade, och jag överlevde.

Uppenbarligen.

Ändå är det ju en sådan där grej som man hör rätt så ofta. Att småbarnsåren är något som man trots allt borde kunna ge barnen. Tre år av sitt liv, åtminstone det. Och jag antar att det är därför som borgarna kommer dragandes med sina vårdnadsbidrag, och jag antar att det är därför som det finns ett sådant överdrivet fokus på hela den här småbarnsperioden. Mammagrupper och pappagrupper och amningskurser och ”Vi föräldrar” och nu jävlar skall det boundas. Som om föräldraskapet är något slags hundrametersrace där det gäller att springa så fort som möjligt, få tåspetsen eller luggen över mållinjen och sedan har man vunnit. Mest hemmanärvaro, och mest deltid och mest Muffinsbak när barnen är små vinner.

Som om det är så det fungerar.

Men det gör det ju inte. Det går inte att köra något slags självuppoffrande race mellan 0 och 3 eller fram tills det att ungarna börjar skolan. Det finns inget home-free, utifrån ”jag köpte den säkraste barnstolen på marknaden, och sedan gav jag Kalle 3 år av mitt liv, så nu kommer Kalle aldrig att halsa Jägermeister eller hamna i en snödriva eller sniffa lim uppe i skogen eller snatta på den lokala Ica-affären.

Vaknätter med små barn ersätts av vaknätter med stora barn. När barnen är 6 månader kan man inte dricka för att man ammar, och när barnen är 13 år kan man inte dricka för att man måste stiga upp klockan ett på natten för att sitta i en nollgradig bil med immiga rutor utanför ett disko. På samma sätt behöver man hålla koll på barnen i hemmet när de är 2 år, och när de sedan är 14 år behöver man hålla koll på dem när de är ute på stan. Vilket inte är lättare, om det nu var någon som trodde det. Snarare svårare.

Och inget konstigt med det. Det konstiga är att alla verkar tro att föräldraskapet plötsligt skall vara så självgående efter en viss ålder. Från evigt och ständigt kollektivt debriefande av mjölkstockningar och vaknätter och barnkräks och ”jag sprack ända upp till ändtarmen” från en främling på en parkbänk i en lekpark, till absolut ingenting. Och det är synd. Synd att tonårsföräldrar måste bli tonårsföräldrar på egen hand, och att det annars bara är BUP och Maria Ungdom och samtal med skolan och samtal med polisen som gäller. Som om det inte finns någonting däremellan. Normal halvångest, och normalt halvstrul och normalt dåligt självförtroende med andra normala föräldrar som sitter i en ring och säger ungefär samma saker. En sådan där enkel minibekräftelse som vi är så bra på när ungarna är små. Bara uppdaterat från ”Gud vad skönt att höra att Anton också skriker hela nätterna”, till ”Gud vad skönt att höra att Anton också snor pengar till cigaretter”. Och så kunde någon trygg bvc-tant dela ut en antologi med texter där ministrar kunde erkänna att de har rökt på i sin ungdom, och någon företagsledare kunde erkänna att han eller hon hade tvåor i alla ämnen. Så att allt kunde kännas lite enklare och lättare – för alla. Vilket antagligen är rätt så behövligt.

Man kan inte ta ut sig helt. Föräldraskap handlar om att man måste finnas med ett bra tag till. Genom elefantölsfyllor och olyckliga kärlekar och ständiga andrahandsflyttar och jular och skilsmässor och svackor i livet, alldeles oavsett om de inträffar när barnen är 3, 13 eller 33.

Och själv har jag inga som helst planer på att försöka ta ut mig fullständigt på det här hundrametersloppet som alla tjatar om att man skall vara med i. Jag skippar helt enkelt A-morsan och siktar på att bli en okej-morsa på långdistans i stället.

Jag utgår ifrån att det är en fråga om nödvändighet.

Lena Sundström