Ge oss tysta manifestationer

KOLUMNISTER

Jag går i ett demonstrationståg för att protestera mot ockupationen i Irak. Följer efter en tjej med grönt hår som skriker att vi alla skall hoppa. Och jag hoppar. Några slags halvhjärtade hoppsa-steg som antagligen mer ser ut som om jag har fått en sten i skon eller plötsligt skoskav än "nu tar jag ställning mot ockupationen i Irak med ett par präktiga massaj-hopp".

Det är svårt. Jag är ingen trovärdig demonstrant, och det beror inte på att jag inte försöker. Jag vill hoppa högt, och jag är här för att jag bryr mig. Men jag är en stel jävel med dålig kroppskontroll som har svårt för att släppa loss i dagsljus.

En gång gick jag med en polare på babyrytmik. Det var en sådan där utomhuspryl och man skulle gå runt, runt i en ring och svänga på höfterna och sjunga Bä, bä vita lamm i lambada-takt, och runt-omkring oss samlades japanska turister som pekade och tog kort, och i mitten satt det en kvinna som trummade och skrek. Det var svårt det också.

Fem svenska morsor som dansar lambada mitt på dagen. Det är inte naturligt. Och det här känns inte heller helt naturligt. "Krossa USA-imperialismen!" och "Vi är många! Vi är starka! Stoppa kriget. Nu! Nu!" Det känns så där lagom verklighetsförankrat. Och ganska tragiskt. Lite som att försöka göra vågen på två personer. Eller tifo på tre.

Vi är inte många och vi är inte starka. Vi är 500 frusna demonstranter på Sergels torg som står och hackar tänder och lyssnar på tal som aldrig tar slut. Det haglar is på tvären, och NK har öppet, och McDonalds har varmt kaffe och leksaker till ungarna, och imperialismen och kolonialismen är inte ens i närheten av att bli krossade.

Folkrörelsen är inte här. Folkrörelsen åker just nu rulltrappa upp till plan 3 för att kolla på ett smörgåsjärn i rostfritt eller ett kuddfodral i vårens färger. Folkrörelsen letar parkering på Ikea eller glider runt på Bauhaus och Bygg-Olle och kollar in klinker och vårlökar.

Folkrörelsen står inne i en skoaffär eller inne på en bokhandel och undrar vad det är för kufar som står utanför och ropar paroller från 60-talet som kanske funkade då, men som bara känns unkna och gamla nu. Sedan åker de hem. Och vill de kan de alltid kompensera det dåliga världssamvetet genom att ringa och rösta på Carola på det dyrare numret. Det är enklare och det är varmare. Och jag klandrar inte dem. Inte egentligen.

För vem vill vara här?

Det här är inte gemenskap. Det här är babyrytmik och slagord som ingen längre tror på. Färdigpaketerade repliker i en megafon och otaliga talare som aldrig tar slut. Jag skruvar mig igenom demonstrationsmarschen på samma sätt som jag skruvar mig igenom alla demonstrationsmarscher. Generad och mumlande, samtidigt som jag känner mig som en statist i filmen "Tillsammans".

Och det är synd. För det hade kunna vara annorlunda. Vi hade kunnat vara fler. Folk bryr sig och folk vill göra saker tillsammans. Men folk är inte dumma. Dessutom är vi svenskar. Inte demonstrationsvana fransmän som har lätt för att springa ut på stan och vara spontana tillsammans i nyktert tillstånd.

Och någonstans vet man.

Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med lördagsöppet och pulkabackar och sköna fåtöljer på varma fik om det är det här som är alternativet. Brudar som skriker en i örat för att tala om vad man skall säga. Eller slagord om att vi är många och att vi är starka, när man inser att det är precis det som vi inte är.

Jag är inte här för att jag tror att jag kan stoppa kriget. Jag tror inte ens att vi kan stoppa kriget tillsammans: 500 personer nere på Sergels torg som står och fryser arslet av sig som en gemensam svensk solidaritetshandling Jag tror inte på det. Inte i dag. Däremot tror jag att vi behöver fortsätta att göra saker tillsammans ändå. För att jag är övertygad om att det i alla fall betyder något för oss.

Så ge oss något annat. Ge oss tåg utan tal. Ge oss tysta manifestationer i stället för gapiga demonstrationer. Ge oss möjligheten att bara samlas för att visa var vi står. Det räcker långt. Och vem vet, vi kanske till och med kan bli många.Folk bryr sig och folk vill göra saker tillsammans. Men folk är inte dumma. Dessutom är vi svenskar.

Lena Sundström