Vi ska inte tvinga unga käka gödsel

KOLUMNISTER

Det är sådant som man kan sitta och fundera över.

Hade Madonna blivit Madonna om hon växt upp i ett hem med ultraortodoxa judar, eller hade hon suttit med ett gäng chassider inne i New York City och broderat korsstygn? Hade Bill Gates blivit Bill Gates om han växt upp i forna Sovjetunionen eller hade han suttit på en fabrik och känt sig högpresterande om han producerade 14 par vänsterskor om dagen?

Varför blir vi det vi blir, och varför satsar vi som vi satsar?

För ett tag sedan satt det en snubbe i en morgonsoffa och sa att en uppluckring av arbetsrätten skulle innebära att vi skulle få fler Ingvar Kamprad. Och visst, för all del. Det låter väl tillräckligt enkelt för att det nästan skall låta bra. Fler Ingvar Kamprad-typer och mer goda idéer och fler entreprenörer, om vi bara ser till att kratta manegen tillräckligt mycket.

I veckan åkte de fyra borgerliga ungdomspartierna till och med ut på tippen av ren iver för att plocka upp det avfall som Frankrike precis har dumpat. "Flertalet unga väljer hellre ett jobb med mindre anställningstrygghet framför arbetslöshet", som de uttryckte det. Vilket de naturligtvis har rätt i. Unga arbetslösa skulle med största sannolikhet käka en tunna gödsel om det gav dem en chans till ett fast jobb. Men det innebär inte att vi skall tvinga dem att göra det.

Dessutom antar jag att det här bara är början. Att de här är förtrupperna, och att Napoleon kommer ridande strax bakom. Att formeln "uppluckrad arbetsrätt = minskad arbetslöshet", är något som vi kommer att få höra mer av framöver.

Det är bara några få saker som jag undrar över innan vi börjar fundera på att tafsa på arbetsrätten på allvar. Exakt hur krattad behöver manegen vara för att just en företagare skall kunna tänka sig att bli en företagare?

Jag menar, jag tror knappast att Nina Perssons syokonsulent rådde Nina Persson att satsa på ett jobb inom musikbranschen. Men Nina blev ändå Nina. Precis som Liza Marklund blev Liza Marklund. Precis som Mikael Nyqvist blev Mikael Nyqvist. Och någonstans måste man kanske ändå fråga sig om Ingvar Kamprad över huvud taget hade varit Ingvar Kamprad om han hade låtit sig stoppas av en krånglig blankett som han var tvungen att fylla i.

Om Ingvar hade varit Ingvar om han hade sagt att "nu skiter jag i hela det här möbelprojektet och går på a-kassa så länge som vi har kollektivavtal som tvingar mig att betala Ulla samma lön som jag betalar Bertil".

Antagligen inte. Ingvar Kamprads största problem när han skulle

dra igång sitt Ikea var varken en krånglig byråkrati eller kollektivavtal, utan ironiskt nog den fria marknaden.

Handelskammaren och möbelhandlarföreningen och direktörer som krävde bojkott för att de inte gillade en uppstickare som pressade priserna för konsumenterna. Uppretade möbelhandlare som hotade och skrek och lekte Tony Soprano för att stoppa underleverantörer från att leverera.

Vilket Ingvar Kamprad naturligtvis löste. Annars hade han inte varit Ingvar Kamprad. Nattliga leveranser och oskyltade bilar fick köra i skydd av mörkret till låtsasadresser som "Killeberg".

För att det är så det fungerar. Man blir inte företagare för att manegen är krattad. Man blir företagare och entreprenör för att man har en bra idé. För att man har något som man tror på. Och vem fan har sagt att det skall vara enkelt?

Människor har stridit och svultit i över hundra år i det här landet för den arbetsrätt som vi har i dag, och alla som kan det minsta lilla om den vet att företagen inte kommer att anställa fler människor för att det blir lättare att kicka dem ifall de inte behövs i morgon.

Kicka människor på grund av "arbetsbrist" kan man göra redan nu. Man kan till och med sparka människor "på grund av personliga förhållanden" ifall de missköter sitt jobb.

Det man däremot inte kan

göra i dagens reglerade samhälle är att avskeda någon utan "saklig grund". Och den rättigheten kan man ju fundera på att tafsa på om man vill. Men det kommer inte att skapa fler jobb. Lika lite som det kommer att skapa fler Ingvar Kamprad.

Lena Sundström