Nej, jag kommer aldrig bli folkpartist

KOLUMNISTER

Sorgligt nog skall historien vara sann.

Den handlingskraftiga rektorn som förstod att han var tvungen att göra något när ett gäng elever hade lagt sig till med ovanan att slänga ut möbler från andra våningen utan att öppna fönstren först. Som insåg hela vidden av problemet och såg till att sätta upp skyltar på skolan med texten "varning för nedfallande föremål".

Hur lätt skulle det inte vara att bli folkpartist?

Häromdagen satt jag och såg på tv. Hade egentligen tänkt se någonting helt annat men sedan fastnade jag framför dokumentären "Vikarien" istället. Sögs in i ett enda långt timslångt lördagsbevis på att public-servicetanken ännu inte är död, samtidigt som jag föll handlöst för vikarien som vikarierade för vikarien (på ett sätt som jag inte har fallit för någon sedan Robinson-Leif sprang omkring i en Sverige-tröja och käkade myror och kånkade på skräp).

Max och Folke. Två lärare i ett fullständigt kaos. Som en valfilm för folkpartiet. Och ändå var det på riktigt. Ingen närvarande rektor. Ett lärarrum - utan lärare där alla är frånvarande "med giltig frånvaro". Förkylda eller utbrända eller bortresta eller bara borta.

Skolan som en övergiven sista utpost och Max som en "dansar med vargar-figur" som väntar på en avlösning som aldrig kommer. Snälla ögon i uppförsbacke som ligger och stirrar i taket på nätterna. Ensam med alla dessa snorungar på dagarna. Snorungar med mössor och tuggummi och mobiltelefoner och frånvarande föräldrar med blattenamn som aldrig dyker upp på föräldramötena på skolan.

Det borde vara en deppig film, och ändå är det bland det vackraste jag har sett.

Kanske för att det inte är Hollywood. Kanske för att "Vikarien" är så långt från "carpe diem" och elever som ställer sig upp på bänkarna och applåderar.

Kanske för att Max inte är Kevin Spacey och inte Robin Williams.

Det är svensk höstvinter och elektriskt hår och det är grått och jävligt (och inte ens grått och jävligt på ett Roy Andersson-arty sätt.) "Vikarien" är Max som utlämnar sig i all sin "medelklass-kille-från-Lund-välvilja-som-pratar-oerhört-låååångsamt-med- en-städare-som-antagligen-pratar-sju-språk-flytande". "Vikarien" är filmen som börjar som folkpartiets egenproducerade skräckfilm, och som inte slutar med att folk sitter i rosa pikétröjor och vattenkammat hår i ett vitt rum i överexponerat vitt ljus (som får en att undra om alla är döda och har kommit till kd-himlen).

Istället slutar den med en annan sorts insikt. Ingen rektor, inga pengar, vikarier som avlöser andra vikarier som aldrig lär sig namnen på vad någon heter. En kommer i dag och vem vet vem som kommer i morgon?

Det är ett under att någon dyker upp överhuvudtaget. Ändå sitter de där. Kastar suddgummi och tuggar tuggummi och väntar. Väntar på att någon jävel skall stanna, väntar på att någon skall upptäcka att de fortfarande bara är barn som sitter där och väntar - på oss.

"Vikarien" är en hyllning till alla lärare. Vuxna människor som påverkar våra liv, mer än våra politiker, mer än hästarna och hockeystjärnorna eller filmskådisarna som vi tejpade upp på väggarna. Ibland på gott och ibland på ont. Och i "Vikarien" är det på gott. Och jag har längtat efter det goda. För jag tror att vi behöver det.

Jag tror att vi behöver påminna oss om allt som kommer att bli möjligt om någon bara skapar resurserna. Jag tror att vi kan sitta och snacka om disciplin och ordningsbetyg i skolan som skall ställa krav på att "eleven ska använda ett acceptabelt språkbruk" och "samarbeta väl", och jag tror att det är ungefär lika konstruktivt som att skrika "jag kräver att du skall sluta att kissa på dig" till en 14-årig sängvätare som lever i ett ständigt kaos där ingenting är pålitligt eller varaktigt eller säkert.

Jag tror att det handlar om en människosyn. Jag tror att jag aldrig kommer att bli folkpartist.

På söndag är det val. Så klaga inte på makten, för på söndag är den vi.

Lena Sundström