Alliansen fick oss att slicka lyktstolpe

KOLUMNISTER

Man tror sig känna igen en dammsugarförsäljare när man ser en. Att det skall vara lätt. Eller åtminstone hyfsat lätt att avgöra om man har blivit totalblåst eller inte. Ta till exempel min svärfar som var på utlandssemester och som tänkte att han skulle köpa med något kul till ungarna. Som passerade en gatuförsäljare som sålde Musse Pigg-figurer som kunde dansa.

"Den kan dansa!" sa han när han kom hem och halade fram en utklippt Musse Pigg-figur i papp med två röda garnstumpar fasttejpade till ben. Ungarna såg skeptiska ut, men min svärfar övertygade, la pappmusen på köksbordet och hämtade bandspelaren. På med "play", inte minsta sprittning i garnstumparna och musjäveln låg bara och stirrade upp i taket. Svärfar kliade sig i huvudet och gick och hämtade "Absolute Dance" i stället på ungarnas rum. "Det kanske måste vara lite mer upptempo för att det skall börja hända något", sa han. Satte på "Hey Makarena!" på högsta volym i stället, men Musse Pigg fortsatte att se ut som en amputerad krigsveteran som låg och solade sig inför publik.

Och vad skall man säga? Det finns blåsningar och det finns blåsningar, och det sägs att en riktigt bra blåsning skall få den blåsta att känna sig tillräckligt blåst för att han eller hon inte skall klandra någon annan än sig själv efteråt. Vilket säkert är sant.

Själv låg jag och zappade framför teven häromdagen. Hamnade mitt i TV-shop och en reklam för en dammsugare som både dammsög och våttorkade golven samtidigt. Shark Steam Blaster, hette den, och bara en sådan sak. Kan man inte ha en filippinska i källaren för 2500 i månaden, kanske man kan ha en Shark Steam Blaster för 897 kronor inklusive frakt. (La man på 79 spänn fick man dessutom en bärrrem och tre extra ångfickor till specialpris.) Jag såg det framför mig. Hur städningen skulle förvandlas till ett enda långt Kalle & Hobbe-äventyr, och hur röran där hemma inte längre skulle vara något som måste städas bort. Aldrig mer. Det skulle vara jag och en Shark Steam Blaster i en bärrem på ryggen och ledorden "utrota, förgör och sanera".

Och det är klart. Någonstans inser man förstås när man håller på att bli lurad. Någonstans vet man att det kommer att landa något plastigt och fult och epigt och icke fungerande i ens hem. Någonting som inte alls stämmer överens med reklamen. En mus med garnstumpar till ben som vägrar ställa sig upp och dansa. En Shark Steam Buster som kommer att hamna på E-bay under beskrivningen "använd endast en gång".

Och ändå. Förr eller senare måste man prova. Bara för att se om det går. Bara för att se vad som händer. Som när man var liten och ställde sig och slickade på en lyktstolpe, trots att man visste vad som skulle hända.

Och jag antar att det är där vi är. Jag antar att det är därför som saker kommer fram först nu. Jag antar att det inte bara är jag som sitter och småler åt allas vår egen godtrogenhet när paketet slutligen har landat med posten.

Så klart. Så klart att de nya moderaterna inte är de nya moderaterna. Så klart att det nya arbetarpartiet inte är det nya arbetarpartiet. Så klart att Anders Borg inte är en mindre borgerlig finansminister bara för att han har hästsvans och ring i örat. Så klart att den nya alliansen är det här millenniets största blåsning.

Vad trodde vi? Att dammsugarförsäljaren menade det han sa? Ett nytt borgerligt välfärdsparti som vill värna välfärden i första hand och sänka skatterna i andra hand.

Den nya borgliga regeringen är som vilken borgerlig regering som helst. En extra tusenlapp i månaden till dem med inkomster på över 400000 kronor om året, kvarsittningar och hemmafrubidrag och utförsäljningar av statlig egendom och återinförd bonus till vd-poster på statliga bolag och mer sponsorfinansierad kultur.

Vi står på rad med tungorna mot lyktstolpen. Och där kommer vi att bli stående under de närmaste fyra åren.

Lena Sundström