Mona, du behöver inte göra allt ensam

KOLUMNISTER

Med tanke på att neurobiologi- och histologiprofessor Annica Dahlström precis har förklarat att män bara klarar av att göra en sak i taget och att man bör använda så få ord som möjligt om man vill kommunicera med dem och göra sig förstådd, känns det betryggande att nästa socialdemokratiska partiledare ser ut att bli en kvinna.

Med tanke på att samma professor påstår att ovan nämnda ”fakta” är ett bevis för att män är direkt olämpliga för att ta hand om sina egna barn, kan det i och för sig bli problem, för vem skall ta hand om barnen om kvinnorna samtidigt måste ta hand om alla de där jobben i samhället som ändå kräver en viss simultanförmåga?

Här gissar jag i och för sig att professor Dahlström tillhör de som anser att män har tillräckligt mycket simultankapacitet för att åka rymdraket, komponera och få ut en Nobelmiddag, samt hålla igång i en direktsändning i tv, men inte tillräckligt mycket simultankapacitet för att skaka en vällingflaska med högran samtidigt som de håller igång ”Ekorrn satt i granen”.

Frågan är förstås hur mycket simultanförmåga en modern människa behöver ha nu för tiden? Heder åt Kristina Axén Olin. Kristina Axén Olin sa att det här fixar jag inte längre. Somna på alvedon och alkohol och för lite sömn och för många resor och för mycket e-mail och en massa tvätt – dessutom.

Alldeles oavsett vad Annica Dahlströms forskning visar, väljer vi att leva på ett annat sätt än för 50 eller 750 år sedan. Kvinnor vill inte stanna hemma och leka med barn på obetald heltid (alldeles oavsett hur mycket känsligare fingertoppar vi har) och män vill inte heller vara hemma och leka med barn på obetald heltid. Kvar finns ett hem som ändå skall skötas. Och allt det här vet vi. Sitter och ser en morgonsoffa med Jens Orback och Barbro Hedvall och Maria Leissner som också vet allt det här. Tre personer sitter och pratar om för höga krav och nödvändig avlastning för kvinnor som vägrar välja bort familjen för att de väljer jobbet, och Maria Leissner berättar att det inte var förrän hon blev ambassadör som hon fick avlastningen som hon egentligen hade behövt när hon var ensamstående mamma och övertidsarbetande partiledare.

Men sedan kommer de in på Mona. Först ett långt samtal där alla är överens om hur svårt det är för kvinnliga toppolitiker att kombinera jobb med familjeliv, och sedan är det ändå den välvilliga men hårda vägen. Håll bara näsan över vattenytan så går det. Mona är stark. En påminnelse och sedan brukar man alltid få ihop det?

Jag har ett annat förslag. I stället för att lägga en massa pengar på pr-konsultfjantar som skall komma och styra upp allting – efteråt. Ge Mona en sir Geoffrey redan nu. En sådan där revisor/advokat/familjens klippa som kan ta hand om privatekonomin redan från första början.

Det låter fint när Göran Persson säger att man skall ta hand om sin egen skit själv. Det är sådant som vi applåderar, och det är sådant som jag har varit den förste att skriva under på tidigare. (Sedan kan man förstås undra hur det går till när Göran dammsuger Torp, eller om det är som när han plockar svamp, att han pekar och Anitra plockar).

Hur som helst – det funkar inte. Om Kristina Axén Olin erkänner det, så kan vi väl också erkänna det nu. Hela den här myten om att en bra karl eller kvinna reder sig själv, och ”kan man hålla ordning därhemma, kan man hålla ordning på jobbet” och vice versa. Det är bluff. Det är ju inte så det är. Ju mer man jobbar, desto mindre tid blir det för annat. Dygnet har bara 24 timmar, och det finns inte längre några hemmafruar som servar de heltidsarbetande hemvändarna på kvällen.

Så skaffa Mona all den back-up som går att uppbringa, skaffa henne en stab, och visa att det är över 10 år senare och att alla i alla fall har lärt sig det här.

Lena Sundström