Vid 20 tror man att man är unik

KOLUMNISTER

Skulle gissa att paret är ungefär 23. Nyträffade. Mums-mums och champinjoner och färsk pasta i korgen. Treåringen sitter som en klängväxt kring mitt vänstra ben och jag hasar mig förbi paret vid grönsaksavdelningen som en enbent gammal krigsveteran med mina tre liter mjölk och en fullkornsvälling.

– Vi skall aldrig skaffa några barn eller hur?

Det är ingen elak kommentar. Det är en samförståndskommentar. En sådan där ”du och jag mot resten av världen”-kommentar som man fäller när fickorna är fulla av flyers, när 27 kvadratmeter är 25 kvadratmeter för stort, när videobutiken är ett ställe dit man går tillsammans, och när man fortfarande säger saker som ”välj du” och ”du får bestämma” och ”för mig spelar det a-absolut ingen roll”.

De är där, och jag är det avskräckande exemplet. Cirkussällskapet under lysrörsbelysningen, medan de är livsstilsreklam i motljus, och jag skrattar mitt allra råaste inombordsskratt hela vägen fram till kassan.

Treåringen hasar med.

Det är inte ”om” och det är inte ”kanske”. Det är som att bli omkörd i 160 knyck i timman av någon som sitter och flinar och vinkar i vinddraget från en öppen framgångsbil när man vet att det står en poliskontroll bakom nästa krök (för att man passerade där alldeles nyss).

1993. Kassan på Ica vid Delfiområdet i Lund. Tjugo potatisar och en knippa vitlök och ett sexpack nödraketer. En skörbjuggsmeny på mikrade Bintje med vitlökssmör för att spara pengar till skivor och öl, och en tjej som alltid brukade handla där samtidigt som jag. Tvåbarnsmorsan med knäckebröd, standardmjölk, blöjor, välling, våtservetter och ett standardliv i vagnen.

När man är 10 år är man fullständigt övertygad om att man aldrig kommer att dricka vin och bli pinsam. Fem år senare ligger man och spyr upp kiwiaperitif utanför entrén på Åhus strand. Vid 20 års ålder är man fullständigt övertygad om att man aldrig kommer att skaffa barn. Sju år senare gråter man för att man inte har fått mens. Vid 28 års ålder är man övertygad om att man aldrig kommer att köpa hus.

Fem år senare har det blivit ”fantastiskt att kunna släppa ut ungarna”. Vid 30 års ålder säger man att man aldrig kommer att skaffa ett husdjur. Två år senare har man betalat pengar för en gnagare av hankön som ungarna döper till Bellatrix eller Aurora eller Stampe, och som kissar lika mycket som en travhäst och som ingen byter på utom en själv.

Jag tänker inte fråga hur man hamnar här. Det var bara när man är tjugo-nånting som man fortfarande trodde att man var unik, och sedan upptäcker man att man väljer som de flesta. Paret på Ica kommer med allra största statistiska sannolikhet att hamna här de med. Kanske inte med varandra, men om fem tio år står någon av dem och köper en bal med kaninströ samtidigt som de försöker få med sig någon som simmar torrsim på golvet i bävernylon samtidigt som de drar på en barnvagn med intorkat bananklet på handtaget. På väg bort mot kassan kommer de sedan att uppleva en stark inre skadeglädje över att paret som står borta vid grönsaksdisken tror att de har kommit på något som andra inte har kommit på, när de i själva verket inte har kommit på någonting alls.

Och ändå. Det kommer att kännas okej. De kommer att känna igen sig. De kommer att tänka på alla människor som de har pekat finger åt i huvudet genom åren och veta att det är så det är.

En evig upprepning där var och en måste få upptäcka allting själv, och där de flesta av oss förr eller senare avlöser någon annan – bara 10 år eller 20 år senare.

Jag vet att det kan se tragiskt ut. Jag förstår att det till och med kan se ut som sämre nycirkus eller en exorcistisk mardröm, men när man befinner sig i det är det konstigt nog rätt stort, och någonstans på väg bort mot kassan dör ens allra råaste inombordsgarv ut och ersätts av ett äkta leende.

Ni tror mig inte.

Det hör till.