Och vad är en svensk värdegrund för nå't då?

KOLUMNISTER

Satt och såg på ”Flags of our fathers” häromdagen. Ni hör ju själva hur tokpatriotisk och tårdrypande en sådan historia skulle kunna vara. Fast frågan om sann patriotism är ju oftast lite mer komplicerad. En av flaggresarna på Iwo Jima var indian - fick åka runt och bli hyllad som en hjälte, klättra på fejkberg i papier maché på arenajippon runt om i staterna för att samla in pengar till kriget. Så långt var väl allting bra, det var först när flaggresaren skulle gå ut på stan och ta sig en öl på den lokala puben som det blev problem. Vi serverar inte indianer här.

Så mycket för den patriotismen.

För någon vecka sedan gick Nyamko Sabuni ut och sa att hon vill att vi ska ha en diskussion om en svensk värdegrund. Jag kavlar upp ärmarna och är redo att börja genast. Det är som de där gamla skyltarna som man kunde se när man var liten. Här röker vi inte. Bettleri undanbedes. Tre år har vi på oss att bestämma oss för vad det är för ”svenska värden” som ska gälla. Initiativtagaren Nyamko har gett oss vissa ledord som ger oss en vink om att det inte är Ronald McDonald och Idol och svenskarnas nya vana att fira jul med palmer och ”deep fried chicken” i stället för julgran och skinka som riskerar att tränga ut det svenska. Det här handlar om andra saker, och ett annat sorts hot.

”Vi kan inte leva bokstavstroget efter Bibeln eller Koranen”, säger Sabuni. Och ”religionerna måste anpassa sig efter vad vi uppnått” och ”mångfald är bra, men all mångfald är inte bra och det måste sägas”.

Jao. För all del. Nu är det sagt, och det blev Sabuni som fick säga det. Lite känns det ju som att gå ut i kvarteret och säga ”Vi ska inte låta Andersson slå sina barn” (Tills det blir en sanning att det är något som Andersson gör). Eller som om någon skulle ställa sig upp på en fest och säga ”Hej. Om jag får er uppmärksamhet ett tag. Kan vi komma överens om att Lena inte får bestämma vad vi ska göra på den här festen.”

Jag trodde att vi hade lagar. Jag trodde inte att vi behövde några värdegrundsskyltar att köra upp i häcken på folk. ”Könsstympning undanbedes”. ”Din Muhammed bor inte här”. Eller vaddå? Vad är poängen med att säga att ”vi kan inte leva bokstavstroget efter Bibeln eller Koranen” när vi inte gör det?

Sverige är ett sekulariserat land. Står någon i rätten och säger ”Gud sa till honom att han skulle döda” är det för att hävda sinnessjukdom och inte Guds existens. Två gånger om dagen vänder vi oss mot Nasdaq, och bortsett från vår tro på börsen är vi hyfsat sekulariserade i dag. Så vad är det som Sabuni vevar om - och vad är det regeringen fiskar efter? Är den ”svenska värdegrunden” tänkt som något slags vaccin som ska förstärka vår motståndskraft - kan vi bli besmittade av andra värdegrunder om vi inte passar oss jävligt noga - eller är det hela tänkt som referenslitteratur om man känner sig osäker på vad som är svenskt och vad som är osvenskt?

Enkelt blir det inte. Ibland är osvenskt synonymt med ”bra”, och ibland är svenskt synonymt med ”dåligt”. Jag gissar att man i Sabunis projekt kommer att köra den enkla varianten och kalla det anständiga och medmänskliga för ”svenskt” medan man stämplar övergrepp och intolerans som ”osvenskt”. Och var hamnar vi då?

Jag satt med när en grupp fjärdeklassare hade Livskunskap för ett tag sedan. Barnen satt på stolar, fröken kom med ett påstående, och ville man svara ja reste man sig upp, och ville man svara nej satt man kvar. När fröken kom med påståendet ”Det är bra om alla vill samma sak” stod alla upp utom en kille som satt kvar på sin stol.

”Är det inte bra om alla vill samma sak”, frågade fröken. Killen drog cirklar med foten på golvet.

- Jo, först tänkte jag ju att det var det. Men sedan ändrade jag mig och tänkte att det beror på vad alla vill. Om alla vill något dåligt - då är det inte så bra.