De varma, ansiktslösa behöver sin stjärnglans

KOLUMNISTER

Det var en chefredaktör som sa det till mig en gång. Det mesta man gör här i livet, gör man i grunden för att attrahera det motsatta könet. Det finns antagligen en hel del musiker som skulle hålla med om det. Och skådespelare. Och snickare. Och piloter. Att det ofta är så det börjar. 

Jag gissar att det är den billigaste, naturligaste och effektivaste drivkraften av alla. Inte nödvändigtvis att attrahera någon annan, men att åtminstone attrahera sig själv – att känna sig hyfsat attraktiv i den gärning man gör.

När min mamma läste till sjuksköterska var sjukvården fortfarande omgiven av ett romantiskt skimmer. Det var Cherry Ames och Florence Nightingale och stärkta förkläden och tillhörande klänningar och kappor. En skräddarsydd uppsättning för varje årstid.  Svarta figursydda ylleklänningar på vintern, ljusblå bomullsklänningar på sommaren, och vita spetsdukar som mamma vek till trekantiga mössor. När de kvinnliga sjuksköterskeeleverna gick ut på led i en mansdominerad studentstad som Lund, var det som att släppa ut Björn Gustafsson på en hudterapeutmässa.

Att få kontakt med det motsatta könet var inte ett problem.

Sedan hände det något. Någon kom antagligen på att klänningarna och förklädena och spetsdukarna inte var så praktiska i alla fall –  att vit oformlig rock och fotriktiga skor med vita knästrumpor var bättre. Och kanske var det ungefär samtidigt som det romantiska skimret kring sjukvården började dö ut.

Pratar man om vården i dag är det nästan alltid i deprimerande sammanhang. Utbrändhet, olämplig personal, liggsår, överbeläggningar och felbehandlingar. Om sjuksköterskor och undersköterskor tidigare förknippad-es med medmänsklighet och värme och omhändertagande, förknippas sjukvården i dag med det kollektiva, kalla och ansiktslösa. En otymplig kostnadsmassa med Landstinget stämplat i pannan.

Men vården är inget ansiktslöst.

Min mormor blev 93 år gammal. När jag var liten bodde hon i en tvårumslägenhet på Framtidsgatan i Kävlinge, och när hon blev äldre och inte klarade sig själv fick hon flytta till Kullagården som låg ett stenkast bort.

Mormor hade ingen större förmögenhet. Tillgångarna var begränsade till ett gäng Teliaaktier (för det hade Björn Rosengren tipsat henne om) och en Bismarcklänk som låg inlåst i ett bankfack på Handelsbanken. Men mormors ålderdom kändes alltid värdig. En stor, ljus lägenhet på 55 kvadratmeter med egen balkong mot en grön gård och en personal som kom när hon tryckte på knappen. På dagarna fanns det aktiviteter – som matlagningskurser .

”Mat-Tinas lammfärsbiffar. Ja, di va räliga. Dom prövade vi förra vickan”, som mormor sa. En flicka från personalen brukade komma förbi och lägga mormors hår när hon hade en stund över. Runt mormor fanns det människor som gick med henne i hennes takt, tvättade henne, bytte lakan, hjälpte henne med toalettbesök och pratade med henne när hon var ängslig. Skämdes mormor över att vara till besvär tröstade man henne och sa;  ”Nona, det är ju tack vare dig som jag har ett jobb.”

Vården består fortfarande av folk som vårdar. Det handlar om friska människor som tillbringar sina dag-ar och sina liv tillsammans med sjuka och gamla. Sjuksköterskor som lindrar och lugnar. Undersköt-erskor som matar, byter blöjor och håller handen.

Inte för att någon skriver om det, inte för att någon gör en dokusåpa om det, inte för att någon gör ett spektakulärt avslöjande om att den svenska vården kan vara fantastisk. Inte för att det är ett undantag. Det är en vardag. Min farmor bor på ett äldreboende i Landskrona. Jag städade fem somrar på Kristianstad sjukhus och såg. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. En värme och en värdighet som inte försvann med de skräddarsydda kläderna.

Vårdsektorn behöver all sin stjärnglans.