Vi gillar inte sd:s godis – lika bra vi äter upp det

KOLUMNISTER

Det är en sådan där grej som jag minns. Pappa som

ibland var alldeles för hungrig när han var och handlade, och som då köpte med sig en stor påse vingummi hem. När vi ertappade honom med den tomma påsen drog han alltid samma försvar. Sa att det hade varit äckligt. Påstod att han hade känt sig illamående när han hade ätit det, och att han hade fått magknip i slutet, men att han hade gjort det för vår skull. För att skona våra tänder och våra magar, och vår hälsa.

Visst, sa vi då.

Och visst, säger jag nu. Vi gillar egentligen inte sverigedemokraternas godis, säger flera av riksdagspartierna. Vi tycker att det luktar illa. Vi tycker att deras retorik och deras politik är ohälsosam och dålig för samhället. Det är lika bra att vi äter upp det.

För att vara motbjudande godis har det gått fascinerande snabbt för vissa partier att slita upp påsen.

Moderaterna var först ut. Häromveckan gick de ut och ropade att ”Det finns ingen rättighet för just invandrare att vara arbetslösa…” och ”Vi erkänner barn, kvinnors och sexuella minoriteters individuella rättigheter och ställer dem framför familj, klan och kultur” och ”Acceptera och bli accepterad”.

Jaha. Ja. Det låter ju hyfsat enkelt. För ett tag sedan åkte jag taxi med en invandrad civilingenjör från Iran som hade lärt sig en massa bisarra fakta om Sverige – som när Garbo fyllde år och hur högt Kebnekaise är. En högutbildad invandrare som hade kört taxi i över 14 år, och som fortfarande får höra att invandrare är slöa.

Men visst. Acceptera och bli accepterad. Är det ett vallöfte?

En vecka senare hängde socialdemokraterna på. ”Låt inte flyktingar bestämma var de skall bo” och ”Ställ tydligare krav på asylsökare…”. Anledningen till utspelet? En idé om en bonus för de kommuner som tar det största ansvaret för flyktingmottagande. Det vill säga, en förstärkning av det sopiga system som finns i dag; fattiga kommuner som behöver pengarna tar emot för många flyktingar, och rika överklasskommuner tackar nej, för att de har råd att tacka nej.

Men sakfrågan är väl kanske ändå bara ett svepskäl. Det handlar om signalpolitik. Moderaterna och socialdemokraterna vill signalera ”krav på invandrare” för att hålla sverigedemokraterna utanför. Försöker få det att framstå som en hygglo-politisk handling. Men vad händer om sverigedemokraternas politik kommer in i riksdagen? Om de etablerade partierna kör in deras retorik i en stor jävla trojansk häst i form av etablerade och rumsrena partinamn?

Satt och såg på det lysande specialprogrammet ”Halvtid” med Lennart Ekdal i förra veckan där han hade utvecklingssamtal med alliansen. Mellantid är bra, och det kan nog vara läge för fler att fundera över var de befinner sig.

Kristdemokraterna hänger löst. Sverigedemokraterna kan vara på väg in. Mona Sahlin vet fortfarande inte om socialdemokraterna vill samarbeta med ett eller två partier.

”Men jag ska svara snart”, säger hon.

Jamen gör det. Återkom. Vi sitter kvar och väntar. Tror jag.

Jag vet i och för sig inte hur pass intresserad jag är av ett parti vars strategi mer och mer verkar gå ut på att smyga runt på stadion och hoppas på att motståndaren river ut sig. Jag hade hoppats på någon som vill hoppa själv. Ni vet, kolla på mig. Jag tänker försöka på 2,43. Det är därför jag är här.

Fast det verkar inte riktigt vara inställningen hos utmanarlaget. Så länge som alliansens opinionssiffror pekar neråt och vänsterblockets pekar uppåt verkar det vara överdragskläder och försiktiga stretchövningar som gäller. Och ju mer strategiska partierna blir, desto lättare blir det för ett parti som sverigedemokraterna att stiga in på scenen och glänsa i sin allra bästa (och enda) gren.

Med munnen full av vingummi kan det vara svårt att protestera.