Köttfärs och godis är de nya terrorhoten

1 av 3
KOLUMNISTER

När brorsan åkte hem till Skåne för att fira jul möttes han av ett stort plakat i säkerhetskontrollen på flygplatsen. ”OBS!!!!!!!! Janssons frestelse, skinka med spad, sillinläggningar med mera räknas som vätska.”

Så klart. al-Qaida goes local och ”först tar vi den amerikanska symbolen World Trade Center och sedan spränger vi what they in Sweden call ”julskinkan” i ett mindre propellerplan med destination Kristianstad.

Mat är farligt.

I veckan stod jag och höll i ett paket köttfärs inne på Ica. Samtliga köttfärspaket i disken hade försetts med stora klistermärken av typen ”Färdigpackat kött i skyddande atmosfär, från Ica”. Ett tag funderar jag över tolkningsmöjligheterna. Om det betyder att köttet kommer från Ica och har förpackats i skyddad miljö, eller om det betyder att köttet har förpackats i en miljö, skyddad från Ica.

En upptrappad säkerhetsnivå handlar det i alla fall om, för nu skall vi inte bara leva med hotet från terrorister, nu skall vi även leva med hotet från lokala Icahandlare.

Som modern människa lever man ständigt farligt, och jag ser redan ett mindre Gitmo på ön Ven framför mig där man kan hänga upp både skyldiga och oskyldiga Icahandlare i taket och förhöra dem om veckodagar och datum och tvinga dem att gå klädda i blåvitt? Bäst att ta det säkra före det osäkra.

I tidningarna får folk frågan om de kommer att våga köpa malet kött igen och det är lite si och så med den saken. En man säger att han känner sig trygg om köttfärsen har varit fryst, och det är som när potatislarmet gick. Folk på stan himlade med ögonen när de fick frågan om vad de tänkte äta till lunch och sa ”ja, inte äter jag då potatis”. 60-plussare som hade konsumerat potatis under en hel livstid började plötsligt prata om King Edward och Bintje som om det var fultjacket som skulle kunna bli den sista överdosen.

Lever man i ett land där man inte behöver vara rädd för missiler och krig, kan man alltid gå och bli rädd för köttfärs. Eller lösgodis.

Som en insändarskribent skrev häromdagen under rubriken ”Vi silar köttfärs och sväljer smågodis”. Citat: ”Nu när det är en sådan våldsam köttfärshysteri och alla handlare i Sverige ska göra om alla rutiner, borde man då inte göra om lösgodissystemet på samma gång.” Och: ”Om gemene man visste hur mycket kolibakterier (bajs) det finns i lösgodis skulle försäljningen förmodligen sjunka märkbart.”

Ja, förmodligen. Herregud, måste vi bli Michael Jackson? Kan vi inte bara överraska alla och visa att vi kan tänka själva? Kan vi inte prova en ny grej. Ni vet – vi blev blåsta, men vi är inte blåsta. Passa på att ta oss en allvarlig funderare över vårt högst märkliga förhållande till mat? Vad hände till exempel med hela den här frågan som Magnus Linton satte fokus på för några år sedan när kossorna dominerade medierna på samma sätt som klimatet dominerar nu. Glada kor (eller i alla fall gladare), kortare transporter och en kötthantering i mindre skala som inte är så förbannat industriell.

Nu är ”centralförpackat” det finaste ord vi har. Jag tycker att det är deprimerande. Jag tänker på den svenska familjefadern som skulle gå fram och slänga några ord om matlagning med strandkocken på semestern.

– Do you häv päiste?

Kocken stirrade oförstående på svensken. Familjefadern artikulerade ännu mer samtidigt som han drog på sig en tropikhatt på huvudet. Lät det som.

– Do-o yoou häv päääist? First I take a pan, and then I take oil, and then I take pääist. Do-o you häv pääist when you cook?

Strandkocken stod bakom ett berg av färska kryddor, med kokosnötter vid fötterna och med ananas och papaya hängande över huvudet, och han såg inte ut som om han visste vad en färdigmixad kryddblanding på glasburk var för något.

Centralförpackat kött från Västerås är en annan pryl som han antagligen heller aldrig har provat.