Kräsna och krävande 80-talister – vilka är de?

KOLUMNISTER

Svenska Dagbladet läste jag i veckan om ”Generation Y.” (Generation Why som det uttalas på engelska.) I tidningen läser jag att ”stora förändringar är att vänta i samhället när 40-talisterna går i pension och 80-talisterna etablerar sig”. Jag får veta att det här är en generation som ”har vuxit upp med andra värderingar och beteenden. De ser arbetet i första hand som självförverkligande, lojalitet ifrågasätts och individualismen växer”. Jag läser också att ”en arbetsgivare är utbytbar, precis som en utbildningsplats eller ett telefonbolag. Konkurrens och nya arbetssätt ses som stimulerande och man tar själv kommandot i en värld fylld av möjligheter och karriärvägar”.

Minsann. Det är nya tider.

Jag undrar när den här forskaren Anders, som sitter och orerar över lite mer än en halvsida, blev Anders Parment ekonomie doktor. På bilden ser han rätt ung ut. Som en kille som spelade luftgitarr framför spegeln i kalsonger med slappa resårband för inte speciellt länge sedan alls. En som gav intervjuer i badrumsspegeln och frågade ”How dass it feel to be a fajmöss guitarrplayer Änders?”

Det går snabbt.

På kvällarna sitter jag och kollar på nyheterna och fascineras av alla makthavare och tidningsredaktörer och postmästare och prisbelönta författare som är i min ålder. Vad unga alla är, tänker jag i stället för att säga något till mig själv om att det är jag som är gammal.

Samma sak är det om någon ska komma förbi och kolla mitt avlopp, eller om jag skall träffa en läkare – jag tror att någon ur mina föräldrars generation skall dyka upp. I stället kommer det någon fjunig jävel som jag vill dunka i ryggen och bjuda på öl. Det är den allra första impulsen. ”Du och jag och en kall en.” Fast då blir det ju inte så mycket gjort. Och avloppet behöver ju kollas. Och integriteten behöver ju behållas.

De kallade oss för den ironiska generationen. Vi skulle ge upp våra förhållanden för lätt. Vi skulle vara icke lojala och vi skulle byta yrke flera gånger om dagen. Vi var slöa, vi spelade fotboll med händerna i fickorna och vi kollade Rambo på film i stället för att läsa boken. Tro mig, vi försökte hålla i. Vi hängde på Café String tills det blev för rökigt, vi läste Nöjesguiden tills den kändes för ung, vi lyssnade på P 3 tills det blev för larmigt. Men en dag blev uppdraget för tungt att bära.

En dag är vi på väg hem från ett jobb som vi inte vågar säga upp oss från med matkassar mellan benen (och logiken om att en kebabpizza för 29,90 skulle vara billigare är av någon anledning död). Vi har lån på banken. Vi håller ihop våra förhållanden. Vi slår upp tältet på Legoland i stället för på Roskilde – och säger att det är för ungarnas skull. Sedan går vi till jobbet och skriver i tidningen att världen är ny och att de unga bara tänker på en sak och det är att bli kända, och att 80-talisterna är av en annan sort.

Vaddå annan sort? Vilka 80-talister är det som kommer att vara så ”kräsna och krävande”? Vilka är dessa 80-talister som tar ”kommandot i en värld fylld av möjligheter och karriärvägar” och som ”ser arbetet i första hand som självförverkligande”?

På mitt nattduksbord ligger det en initierad beskrivning av samtidens Stureplansbrats.

”Även om Binkies gäng kunde gå bärsärkagång och det hade hänt att de hade vänt upp och ner på hela matsalen, så beställde de frikostigt och gav kolossala drickspengar/…/dessa ungdomar var allesammans galna. De vräkte ut pengar/…/allesammans uppförde sig som lössläppta dårar, som om var dag vore den sista, som om de inte hade en tanke på att själva bli betydande män med hustrur och barn.”

80-talisterna på Stureplan har antagligen mer gemensamt med Binkies gäng i Doris Lessings berättelse från Sydrhodesia på 1930-talet än vad de har med de flesta av sina generationspolare av i dag.

Det kan väl någon forska på.