Herski berski herski berski Göteborg, herski berski

KOLUMNISTER

Med risk för att göra folk besvikna – svenskan är inget världsspråk. För de flesta människorna på det här klotet låter vårt språk mer som den svenske kocken i mupparna, än något som man kan uttyda någon som helst information från.

Jag tänker på detta när jag står nere på spår 12 på Stockholms centralstation, och en röst från högtalarna säger att ”tåget till Göteborg kommer att komma in på spår 10, i stället för på spår 12”.

Det är en helt annan del av stationen, och det är bara tio minuter tills X2000 tåget ska rulla in, så jag skyndar mig nerför trappor och uppför trappor med min överviktsresväska för att hinna, samtidigt som jag konstaterar att det inte finns någon som helst information om spårbytet någon annanstans. Bara ett uppläst meddelande i högtalarna – på svenska.

”Herski berski herski berski Göteborg, herski berski.”

Jag vet inte riktigt hur vi tänker här. Jag menar, vi snackar ju inte om stationen i Sveg. Vi snackar om Stockholm. ”The capital of Scandinavia” som vi själva har gått och utnämnt den till. Det händer att turister kommer hit. Jag tror till och med att det är något som vi får räkna med. Att det kan stå ett gäng förvirrade belgare där nere på perrongen. Eller några holländare. Eller några tyskar som kanske är på väg till en konferens i Göteborg (eller som var på väg till en konferens i Göteborg), men som nu har förvandlats till ett gäng tomtar som står och väntar på ett tåg som aldrig kommer att komma in. Varför? Därför att vi är ett gäng provinsiella byfånar som känner oss skitviktiga när vi döper ett evenemang till ”Love 2010”, samtidigt som vi inte ens orkar ge folk basinformation på engelska i våra storstäder.

I Göteborg avgår till exempel tåget från Göteborg från en perrong, där man har ställt ut en skylt med texten – ”Ersbuss. Hållpl. 50”.

Vad fan är Ersbuss?

Inte en pil. Inte en skylt med ”this way”. Ingen personal. Inte ens ett hygglo-försök i stil med ” What we in Sweden call Ersättningsbussar (eller Ersbuss if we are in a hurry) will take you to your destination.”.

Svenskar som själva är vana vid att kunna resa över halva jordklotet på semester, och hitta skyltar på engelska med västerländska bokstäver i minsta lilla småby där lokalbefolkningen vanligtvis har helt andra tecken och ett helt annat språk. Vad tror vi att språk är till för? Engelska som någon slags fernissa för stadsdirektörer och pr-människor och företag att sprutmåla evenemang och prylar med för att ge det provinsiella en internationell klang? Svenskar som vill framstå som världsmedborgare inför varandra. Som älskar att använda uttryck som ”down-shifting” när de pratar med andra svenskar, men som inte reagerar inför att Sveriges huvudstad inte orkar kommunicera med människor på besök.

FAKTA

Just nu vill jag…

... påstå att Tiger Woods har gett begreppet ”sista ordet” en helt ny dimension, då han klockan halv tre på natten, skall ha skrikit ”You’ve ruined our Thanksgiving!” till sin fru som sortireplik.

Just nu vill jag inte…

... tänka på hur mycket vi kommer julhandla för samtidigt som klimatmötet pågår. Hur ersätter man en ”De tre musketörerna-Barbie” och ”Twilightprylar” mot kottar med ben, utan att bli tofsmorsan i ”About a boy”?