Längtan efter en villa med kakelugn

KOLUMNISTER

Sitter på bussen och läser Family Living. Omslaget är så glatt att man måste ha broddhandskar för att inte tappa det i golvet.

Läser om familjen som har lämnat storstaden bakom sig och nu lever i ett kollektiv i centrala Visby. I kollektivet ryms kreativa kulturkompisar och barn i retromönstrade bodisar. En av kvinnorna i kollektivet drev tidigare Granit i Stockholm. Men hon hade bestämt sig; hon skulle öppna ett våffelkafé på Gotland.

Våffelkollektivhemmet är varmt, stilfullt stökigt och fyllt av egen konst, burkar från nedlagda speceriaffärer från 1832 och sparade strandfynd (jag hittar bara använda kondomer och trasiga badringar. På vilken strand hittar man skeppsvrak som blir pretentiös konst?). Granitkvinnan säger:

”Jag vill att det ska finnas liv i vårt hem. Det ska inte se ut som det är taget ur ett inredningsreportage.”

Låt oss bryta ner det citatet.

”Liv i vårt hem.” Jamen, så välkommen hem till oss, här är det ett jävla liv. Vi har till exempel oupptäckt liv under gästsängen på kontoret. Det har hittat boning för vintern, insvept i Joachims av svett intorkade kalsonger från matchen mot Halmstad oktober 2002.

Kylskåpet är också fullt av liv. Jag hörde till exempel att crème fraichen ska på femårsjubileum med torrjästen i skafferiet.

”Det ska inte se ut som det är taget ur ett inredningsreportage.”

Men det är ju taget ur ett inredningsreportage, baby. You’re in it.

Mitt nyaste nummer av Hus & Hem, den tidningen är en spark på blygdbenet. Allt i tidningen är så bedövande vackert. Så onåbart och skört. Som en dröm. Väldigt ofta en dröm i Saltsjö-Boo, när jag tänker efter.

Viveca och Urban i just Saltsjö-Boo har en gul drömvilla i trä med en oändlig mängd fönster, balkonger och snickeridetaljer. Båda blev ”totalt betagna av den gamla villan”.

Viveca säger: ”Man kan tala om en ögonblicklig förälskelse faktiskt.”

När jag på visningsdagen parkerade bilen utanför det blå kedjehuset på Skördarevägen skrattade jag rått. ”I helvete jag köper det här huset”, var mina första ord. ”Fy fan vilken ful skruttig skolåda, ALDRIG att jag vill bo här”, var orden som följde. Någon ögonblicklig förälskelse var det alltså inte tal om.

”Kreativa barnkalas hör till Vivecas specialiteter.” Hör här om Vivecas barnkalas:

”För ett tag sedan hade vi Narniafest: Barnen fick krypa in genom en garderob för att komma in i huset och i matsalen satt jag och spelade isdrottningen klädd i min gamla brudklänning. Jag förstenade barnen och sedan fick vår hund Aslan komma och befria dem genom att äta upp hundgodiset i deras händer.”

Och jag som var så stolt över min glasshög med tomtebloss samt skattjakt med svartklädd skolåda. Jag har ingen brudklänning, varken gammal eller ny, vi har ingen hund som heter Aslan, vi har två akvarier med efterblivna fiskar som aldrig kommer att kunna befria barn ens om flingmatstunden hänger på det.

Min kamp för att göra vårt kedjehus från 1966 till en tjugotalsvilla med kakelugnar, bredtiljade trägolv och ”sjäääl” går sakta, sakta framåt. Och tills jag är där fortsätter våta fantasier med hjälp av inredningsmagasin. Jag längtar så hett och för varje månad blir uppslagen vackrare och skörare. Snart.

Malin Wollin