Tänk om han ligger död nere i källaren

KOLUMNISTER

Fan, klockan är över elva.

Kommissarie Lynley är slut och Joachim har just insett hur sent det är.

Han går förbi badrummet med rödspruckna ögon och jag tänker att han nog ska släcka akvariet och julstjärnorna. Jag tvättar av ansiktet och när jag reser mig upp är något fel. Varför är det så tyst? Har Joachim redan gått och lagt sig? Tittar in i sovrummet. Tomt.

Går förbi köket, kollar vardagsrummet och datorn i gästrummet. Inget. Allt är tyst. Det enda som hörs är vattenporlet från elementet i vardagsrummet. Böjer mig över räcket till källarplanet.

–?Joachim, ropar jag så högt jag vågar utan att väcka barnen.

Inget svar.

–?JOACHIM, och nu skiter jag i vem jag väcker.

Tyst.

Står kvar och vågar inte röra mig, lyssnar. Nu hör jag inte längre elementet. Det enda som hörs är mitt eget hjärta. Det slår så hårt. Varför slår hjärtat så hårt? Varför är jag så rädd?

Nu kommer tårarna. Jag står ensam i mitt hus och gråter med ett hjärta som dunkar så att det gör ont. Jag tror att Joachim är död. Jag tror att han har ramlat ihop i källaren och jag vågar inte gå ner. Paniken drar genom kroppen stötvis. Garaget, tänker jag. Han kanske är i garaget och hämtar de där JÄVLA pelletssäckarna. Om han är där, om det är pelletshelvetet som har försatt mig i det här tillståndet. Då ska vi fan elda med polsk kol doppad i pesten. I DON’T CARE.

Öppnar altandörren och skriker förtvivlat ut i regnpiskad vind:

–?JOACHIIIIIM. Bara vind och motorvägen trehundra meter bort.

Hela kroppen skakar. VAR ÄR HAN? Han hade bara t-shirt och shorts. Han var jättetrött. Han svarar inte. Och tiden går. Hur lång tid vet jag inte. Det enda jag vet är att jag inte vet någonting.

Ringer till Joachims mamma och pappa. Inger svarar.

–?Hallå?

–?Joachim är borta. Gråt och skrik.

–?Men vad säger du? Vad är det som har hänt?

–?Ingentiiiiing. Hysteriskt primalbröl följt av; ”JOACHIIIIIIIIIM”!

–?Har ni bråkat?

–?Neeej. Brööööl.

–?Men har du letat efter honom?

–?Jag vågar inte gå ner i källaren, tänk om han är död.

–?Var han ledsen?

–?Neeeeeej. Jättebröl.

–?Malin vi kommer på en gång.

Ser på mitt av skräck och kladdig mascara förvridna ansikte i köksfönstret med regnet utanför. Tänk om Joachim ligger där nere. Med spasmer. Eller hjärnblödning. Tänk om han ligger där och behöver hjälp. Det kanske handlar om sekunder och här uppe står jag för jag vågar inte gå ner om jag måste mötas av synen av Joachims lik. Jag har likfobi.

Ringer mamma för att ha någon att prata med tills svärföräldrarna kommer.

Ringer man hem till en familj på landet där den som går upp klockan 06.00 är en lat jävel, då får man vara beredd på skräck. Ringer någon till mamma efter klockan 22 en vardag svarar hon alltid övertygad om att det är döden i andra änden av linjen.

–?Hallå?! Hundra procent ren, koncentrerad och oförställd skräck.

–?Mammaaaa jag vet inte var Joachim är. Ynkebröl.

–?Men?…

En dörr gnisslar.

–?Han kommer! Klick.

Joachim kommer uppför trappan från källaren. Benen viker sig. Jag ramlar ner i en 65 kilos mjuk hög. Jag har inget skelett. Jag har ingen ryggrad.

–?VAR VAAAR DU? Dramatengråt och Torsten Flinckutspel.

–?Men Malin, lilla gumman, jag har fixat med pelletsbrännaren, den stannade så jag var tvungen att starta om den.

–?Men det tog ju sån tiiiid. Sanslöst BRÖÖÖÖL.

–?Jag tänkte att jag kunde vänta där nere tills jag såg att den funkade igen, så jag la mig på pelletssäckarna.

–?Jääävla pellets.

Vi vet inte om vi ska skratta eller gråta. Så Joachim skrattar och jag gråter.

En halvtimme senare, i sängen.

–?Joachim du får aldrig dö?…

–?Jag lovar.

–?…?för jag vet inte hur de där jävla pelletsen fungerar.

Malin Wollin