Jag gör det – men inte som Ted

KOLUMNISTER

Moneybrother, Anders Wendin, ville göra en riktigt bra låt rättvisa och ge trögfattade musikälskare chansen att ta Kirsty MacColls ”They don’t know” till sina hjärtan. Det gjorde de. ”Dom vet ingenting om oss” blev tyvärr sju resor bättre än originalet och Kirsty har underlag till en bitterhet långt mycket djupare än vad som var fallet före Pengabrorsan. ”Dom vet ingenting om oss” är amazing med glitter och socker uppå. Mycket kan man kalla din insats, Anders Wendin, rättvisa har ingenting med saken att skaffa. Men sånt är livet, du kunde ju inte veta.

Så här säger Wikipedia, den fria encyklopedin, om ordet cover: ”I dag, när världsartisters musik och musikvideor säljs över hela världen, så är det mest amatörartister, så kallade coverband på olika typer av framträdanden som fortfarande nästan bara spelar covers […] medan välkända artister förväntas att oftast ge ut material som komponerats av dem själva eller för deras räkning. Det händer dock ibland än i dag att kända artister spelar in covers och hela coveralbum.”

Ska man göra covers ska det göras ordentligt. Sheryl Crow gjorde det med Guns N’Roses ”Sweet child o’ mine”, Bruce Springsteen gjorde det med Tom Waits ”Jersey girl” och Anna Ternheim gjorde det med Broder Daniels ”Shoreline”, och som hon gjorde det. När Anna spelade Shoreline i Kalmarsalen grät tjejen bredvid mig. Så ska en coversten dras. Fantastiska tolkningar gjorda av ”välkända artister” som har massor av ”material som komponerats av dem själva.”

Sommaren 2003 skulle vi ha namngivningsfest för vår stora tjej. Bara släkten var bjuden, cirka trettio personer. Joachim skulle berätta om namnen vi valt och jag skulle läsa en dikt och sjunga en sång. På väg ner till partytältet ändrar jag mig.

– Joachim, jag tänker inte sjunga. Jag har ångrat mig.

– Men du sa ju…

– JOACHIM.

– Jaja.

Men när Joachim har sagt sitt om dotterns fornnordiska namn och varför hon ska heta Hedvig i andranamn ändrar jag mig på nytt. Klart att jag ska sjunga. Annars kommer jag att ångra mig hela livet eller ännu längre.

A cappella inför trettio personer tar jag ton till Ted Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå”. Börjar givetvis för högt och får problem längre in i låten. Men det går väl ändå ganska bra.

När namngivningen är över kommer farbror L med hustru fram:

Fru L: ”Det gjorde du bra.”

Farbror L: ”Inte som Ted.”

Det kan tyckas hårt när jag just blottat mitt hjärta, min strupe och nästan vätt ner underpantsen av nervositet. Men det var ju sant det han sa. Jag var inte ens i närheten. Men så ger jag heller inte ut skivor och förväntar mig att ungdomar som inte känner till Ted ska ge mig credit för ett av hans finaste alster. Av barn, fyllon och Ted Gärdestad-fans får man höra sanningen. Och nu från mig.

En av världens bästa låtar, ”I’m all out of love” med Air Supply, från en av världens bästa filmer ”Happiness”, är en fantastisk låt som säger allt och lite till.

En sång för de ensamma och för de som inte längre är ensamma. Nu i ny skepnad av bandet utan könsorgan, Westlife.

Var det Popsicle som önskade att Arvingarnas turnébuss skulle krascha? Jo, så var det. Andreas Mattsson och company stod på Grammisgalan 1993 och önskade livet ur Arvingarna.

Det här önskar jag Westlifes turnébuss och alla i den:

Vinterkräksjuka

Rektoskopi med spikhandskar

Blodiga hemorrojder med acne på

Skott i pannan

Grav fimosis med såriga sprickor

Upphängnad genom analen medelst köttkrok

Felkörning in i en stor brasa.

Läs också

Malin Wollin