Jag hoppas Bernard fann lyckan i småstan

KOLUMNISTER

I brist på annan vettig underhållning blev jag sittande framför Guldbaggegalan i måndags. Mest för att kolla att det gick som jag ville, att ”Darling” vann allt utom kvinnlig huvudroll. Nu blev det ju inte så och jag har i ärlighetens namn inte sett ”Du levande”, men ”Darling” var ju så rasande bra.

Jag hade lovat mina bloggläsare dyrt och heligt att om Mikael Segerström inte vann bästa manliga huvudroll skulle jag ställa mig naken på trappan och skrika könsord. Nu blev det ingen nakenchock i radhusidyllen. Mikael Segerström vann såklart sin välförtjänta bagge och höll sitt livs tal.

Jag kommer bära med mig Segerströms tolkning av Bernard länge, länge.

Bernard är en 61-årig, frånskild man med en vuxen dotter som skäms över honom. Vi har knappt en enda beröringspunkt, Bernard och jag, och ändå har jag aldrig känt mig så nära en rollkaraktär. Att vara ensam i Stockholm är helvetet på jorden.

I två och ett halvt år bodde jag i Stockholm. Det är den ensammaste tiden i mitt liv. Jag hade nästan inga vänner, och när jag gick ut satt folk alltid och tittade över axeln. Stockholm är världens vackraste stad men ingenstans i världen har jag känt mig så fullkomligt utsatt, så övergiven.

Bernard är inte värd mer än en förbrukad SL-remsa och han finner sig i det. Han kräver ingenting. Inte respekt, inte medmänsklighet, inte förståelse.

Att finna simpel njutning, som en fika på Seven Eleven, blir tillflykten när alla andra ver

kar vara på väg mot något viktigt möte, mysig middag eller dyr soffbutik på Birger Jarlsgatan.

Efter två och ett halvt år insåg jag att jag inte var en storstadstjej. Jag är en Kalmartjej som inte hör hemma i den urbana ensamdjungel som utgör vår huvudstad.

Mikael Segerström blir min hjälte mitt bland alla kokainidioter på Stureplan. Han är en vanlig man från Skurup vars föräldrar vann 100 kronor på penninglotter som de köpte under sextio års tid. Han vinkar hem till sina vänner i Skåne, för ”så gör man på landet”.

Jag är så glad att jag bor i Kalmar och har mitt lilla bonnealibi. Jag är så glad och tacksam att jag inte vet vilken kändis som tog kokain på Grammisgalan. Jag är så glad att jag umgås med folk som är avdelningschefer på Coop, socionomer och körskolelärare.

Jag tänker ofta på Bernard där han sitter på bussen ut till förorten och sin källare hos dottern som inte älskar honom.

Jag undrar hur det gick för Bernard när filmen tog slut.

Jag brukar tänka att det gick bra. Jag brukar tänka att Bernard blev precis så lycklig som han förtjänade.

Jag brukar tänka att han flyttade till Kalmar och hittade hem.

FAKTA

Fantastiska Mikael Segerström, om ni inte orkade läsa min krönika.

Petr Cech valde att spela fotboll när frun låg och födde första dottern hemma i Tjeckien. Idiot.