Frostängel, Skogsmus eller Gåsull – var går gränsen för ett efternamn?

KOLUMNISTER

I morgontidningen Barometern läser jag om nya efternamn som godkändes under 2007. Det handlar om Frostängel, Måntroll, Gryningsdotter, Skogsmus och Gåsull. GÅSULL? Hur gick tankegångarna här? ”Gåsen är en jäkla fin fågel, och så har den ju ett sådant härligt tjockt lager ull på kroppen. Vi ska heta Gåsull älskling!”

Det är så pinsamt med folk som byter namn. Varenda människa förstår ju att det handlar om mindervärdighetskomplex.

”Whats in a name” skrev Shakespeare om huruvida rosen doftar lika underbart om man kallar den någonting annat.

Inte ett skit is in a name, säger jag med samma eldiga övertygelse 412 år senare.

Alla som byter namn, varför inte byta till ett namn som redan finns? Bara von Lejonsnopp, Kissepullenstedt och af Fisenfeldt.

Lite på samma sätt som folk som har fått reda på vad de var i ett tidigare liv. Ingen var någonsin hora, tiggare eller pack. Alla var drottningar, hovdamer och modiga riddare. Är inte det märkligt? Betyder det att pack och horor aldrig återföds eller betyder det att de uteslutande återföds som insekter?

Att byta namn handlar om en önskan att vara någon annan. Någon man inte är. Men hur stor skillnad kan det rimligen handla om?

Om man heter Arne Svensson, har 2,2 barn, vanligt jobb och hörnsoffa från Ikea, blir man då någon annan om man heter Arne Gåsull?

På Patent och registreringsverket, PRV, där svennebananer blir Gåsullar och Lejonsnoppar står att läsa: ”Heter alla i din trappuppgång Johansson? Varför inte bli ensam om ditt efternamn genom att byta till ett nybildat efternamn hos oss på PRV?”

Jag har aldrig bott i en trappuppgång där alla hette Johansson. Inget är ju så blandat som just trappuppgångar.

Hela min uppväxt var en ständig kamp för att bli någon annan. Jag ville heta Victoria eller Rebecka och bo i stan, ha en lila cykel och bo i en lägenhet med en mamma som

köpte vit soffa och färska frallor.

I stället bodde jag på landet med en mamma och pappa som hade brunt överallt och alltid köpte Rocknebylimpa. Jag ville inte ha stora händer, stor näsa och inga tuttar.

Jag ville inte att pappa skulle ropa ”Ej du ente klok, tau pau daj en mössa” till klasskompisar som vintertid cyklade förbi kyrkogården där pappa jobbar. Men där stod han likt förbaskat med sin kratta och gapade.

Jag var alltid smal som ett hittebarn vilket var ett himla slöseri med mobbningsmaterial eftersom ”Malin Wollin fet som ett svin” ligger så himla bra i munnen.

Mamma bestämde att jag skulle heta Malin, vilket 120 procent av alla flickor födda 1978 heter. Det är inte originellt men jag är unik precis som alla andra.

Min identitiet sitter inte i Malin men för alla som känner mig är jag Malin.

Nu är jag vuxen och jag har vant mig vid mina stora händer, stora näsa och inga tuttar. Jag är jag och det duger alldeles utmärkt.

Det är inte vad du jobbar med, vem du är gift med eller hur mycket du tjänar som utgör duet. Och det är definitivt inte vad du heter i efternamn.

Var den du är människa.

FAKTA

Miljöpariet vill avskaffa inrikes flyget söder om Sundsvall. Låt oss bygga världens bästa tågtrafik. Med en komma fram-garanti på minst varannan resa.

Plastpåsaen är på väg bort och det är ju bra. Men vad ska vi nu lägga soporna i?