Inte lätt att vara kvinna med för stora blad

KOLUMNISTER

Kvinnor har svårt att hitta skor – läste jag i förrgår på SVT text.

Var åttonde kvinna i åldern 20–40 har storlek 41 eller större. Jag har större. Jag är en stor 42:a men egentligen en 43:a. I affären finns bara 41. Hittar jag skor i storlek 42 köper jag dem. Det spelar ingen roll om de är snygga, om jag har råd eller om de ens är sköna. Är de lagom så måste jag passa på.

Men för det mesta hittar jag inte skor i rätt storlek. Jag får köpa 41:or och krulla tårna. Jag vet mamma, jag kommer dö ledvärksdöden när jag blir gammal.

2002 köpte jag ett par väldigt snygga stövlar i storlek 41. För ett par dagar sedan lade jag märke till hur de plötsligt kändes lagom. Jag har gått in dem. Det tog åtta år och satan vad ont jag har haft. Men det gick.

Det finns bh i storlek plattutt till lika ”bra att lägga dem på ett litet flak där bak”. Förr i tiden fanns bara porr-bh:ar till smala B-kupor. Amasoner med jättelökar fick gå till specialbutiker på ensamma gator där en dammig tant med glasögonsnöre i metall hängde fram en beige bysthållare som täckte hela överkroppen.

Nu för tiden följer branschen utvecklingen och i dag kan du väga 43 kilo, ha opererade tuttar i storlek 65 H och ändå hitta en bh på HM-rean.

Men somliga går med trasiga skor.

Jag är uppvuxen i ett hus där den enes tillkortakommande var den andres punchline. Hade mamma ett stort arsel när hon ställde in middagstallrikarna i diskmaskinen så vem var då pappa att sitta tigande i soffan tre meter bort? Hade man inga bröst kunde man alltid ta tjänst hos glasskäraren, hade man hängiga bröst kunde man tjäna sitt uppehälle som levande bungyjump på Liseberg osv osv.

Det var väl först på högstadiet jag förstod att alla familjer inte drev med varandras kroppsdelar. En ny värld full av respekt och förståelse öppnade sig.

Att i detta hus utveckla fötter size Kobe Bryant bäddade för roliga timmen för pappa under flera år.

”Nu får vi snart bygga vändzoner i huset.”

”Var har du stavarna?”

”Är du släkt med Snömannen?”

Jag tänkte: jag växer i dem. Det har jag inte gjort. För att jag ska se balanserad ut krävs att jag blir 2,15.

Det var roligt på det där lagom sättet att i sjuan gå in på herravdelningen med noll bröst, stripigt hår och fötter som kunde vara i flera länder samtidigt.

Följande anekdot från mitt innersta ledsenhål får illustrera en vädjan till skofabrikanter överallt att sänka blicken och se till oss som storfotade är. Vi är också människor och mer välförankrade därtill.

Det är 1991. Jag är tretton år, 170 centimeter lång, 50 kilo tung och har Lasse Berghagen-fötter. Så kom modet med tajts och traktorkängor.

In genom dörrarna till långa korridoren fylld av nior och annat pack kliver Malin Wollin, den levande vinkelhaken.

I hörnet vid anslagstavlan sitter blivande raggare nummer ett och nummer två. Bill och Bull. Ler och långhalm. Så får de syn på mig, reser sig upp och pekar med hela raggararmen:

”HAHAHAHAHAHAHA KOLLA! HON SER FAN UT SOM ETT L.”

I en korridor fylld av hat och hån hjälper det inte att vackra blommor har stora blad.

FAKTA

Amerikanska valtider. Roligare än svenska val, roligare än allt.

Nya betygen. Janne B: Jag hade skolkat i alla fall.