Alla barn i världen ska bli till av kärlek

Nu ska svenska singelkvinnor få möjlighet att insemineras. Inte särskilt oväntat, men fel likafullt.

Nu är vi där. Barn har blivit en rättighet. Om inte alla kan få barn är det något som är fel i samhället, någon ska ställas till svar, någon ska tvingas erbjuda en lösning.

Men sånt är livet. Alla får inte barn. Det är för jävligt, men så är det.

När jag var tjugo var jag övertygad om att det inte skulle bli några barn för min del. Jag var ung, lagom söt och lagom kul, ändå var jag säker på att jag skulle vara ensam resten av livet.

Jag har velat ha barn sedan jag var ett barn själv. Att leva utan barn var inget jag önskade men jag tänkte att om jag inte hittar honom så blir det ju inga barn.

Nåväl, då får jag väl bli en sån där sval storstadskvinna som äter långa frukostar och har en vacker sekelskiftesetta i Birkastan.

Nu blev det inte så. Två år senare träffade jag Joachim och ett år senare blev jag med barn.

Jag sitter här snart sju år senare och undrar hur det gick till. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur lyckligt lottad jag är, vilken tur jag hade.

Som träffade rätt, i god tid och som kunde bli med barn.

Barn är det bästa som finns. Jag unnar alla barn. Men inte till vilket pris som helst.

Om alla ska ha rätt att skaffa barn under vilka omständigheter som helst, var drar vi då gränsen?

Om ensamstående kvinnor ska insemineras har vi väl en skyldighet att ordna så att män kan insemineras också? Annars blir det orättvist.

Grunden för alla barn ska vara kärlek mellan två barnlängtande människor.

Säger vem? Säger jag.

Det är så lätt att vara den där fina medkännande kolumnisten som tycker att alla ska få barn. Att alla ska få chansen att föda egna bebisar. Att barn är till för alla. Men barn är inte till för alla.

Jag har läst en hel del kommentarer kring detta med inseminering av singelkvinnor, två var på gränsen till kritiska.

Det de kritiserade var det faktum att vi skattebetalare ska behöva betala. Som att det skulle vara det stora problemet.

Det stora problemet är att vi uppmuntrar kvinnor att skaffa barn som kommer att leva i okunskap om sitt ursprung.

Argumenten för inseminering handlar alltid om kvinnans rätt, aldrig om barnets välmående. Argumenten handlar alltid om att et barn kan fara illa även om det föds in i en kärnfamilj.

Det handlar om att ”Sverige är ju fullt av ensamstående kvinnor” och att ”det kan gå åt skogen med den klassiska kärnfamiljen också”.

Sedan när är det någonsin ett argument att det kan gå åt helvete ändå?

Ni som har åkt till Danmark och blivit inseminerade, hur förklarar ni för era barn var deras pappa är?

Ni som raggade upp en kille på krogen när det var ägglossning, vad säger ni till era barn när de frågar vem som är deras pappa?

Berätta för mig.

Barn ska komma från kärlek. Till varandra, inte till barnet. Kärleken till barnet får man på köpet.