Dagens namn: Emma
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Malin
Wollin

Måste ni cykla ihjäl alla känslor

Min normala vän med de vettiga åsikterna och det tillåt­ande sättet slår upp tidningen och ser ännu en jättebild föreställande seniga svettiga män i tighta byxor och våta linnen.

Denna bottenlösa mängd idrottare med plågad blick som till vardags är vanlisar med jobb och oanvänd kanot upp och ner i garaget, men som likt en superhjälte ingen efterfrågar ger sig ut på kväll­arna för att nöta landsortsasfalt med sina Asics Gel Kayano-skor som de fyndat för 1 500 kronor på nätet.

Min vän sveper med handen över tidningen och konstaterar något som är lika delar kontroversiellt och självklart.

”Ingen av de här människorna har ett sexliv.”

 

Om han sedan menar att de inte har sex för att de tränar inför ett olympiskt spel de aldrig blir uttagna till, eller om de cyklar vaderna ådriga för att de aldrig får pippa, det vet jag inte. Men jag vet vad jag tror.

Tristess. Livsleda i 70-kilosklassen.

Och hur botar man tristess? Med en cykel?

Vad är det för fel på folk? Är kriserna så svårridna att ni måste cykla ihjäl alla känslor?

Det är så många cyklister och löpare på vägarna att jag får hamster­hjärta. Och hälften av gångerna kan jag inte bestämma mig för om jag ska hålla ut eller försöka pricka dem med min kofångare.

På slingriga vägar kommer de i sextio kilometer i timmen och vad gör man när man kör väldigt fort i en väldigt skarp kurva? Man gör den vid. Man håller ut så att man hamnar ­någonstans i mitten av vägen.

Och det är klart, vill man landa med ett smack på vindrutan till en högst förvånad bil så är det förstås ett effektivt tillvägagångssätt.

Men varför? Vad är det ni försöker cykla och springa ifrån?

 

Jag vill inte vara en person som lägger mig i att folk köper byxor med inbyggd blygdläppsmadrass och ­racercyklar i kolfiber för 60 000 kronor, men ni har gjort mig till det monster jag har blivit.

Jag vill inte känna såhär men vad har jag för val?

Pappa berättar att han och ­mamma ska cykla längs Göta kanal, efter en original­idé från mamma.

Sju mil på treväxlade cyklar från Skeppshult som de fick när de fyllde fyrtio. Pappa bävar. Han är rädd för ”skavet i rövva”. Och jag förstår ­honom.

Han skulle ju kunna köpa ett par ­cykelbyxor som andas och är vad­derade i skrevet så att kuddarna ligger i tryggt och mjukt förvar.

Men byxorna kostar tvåtusen och då ”stöur jau hillre upp ei sjöu mejl” förklarar han.

Hellre stå upp i sju mil.

Och hellre sitter jag ner på en cykel med avmonterad sadel än att försöka cykla ifrån själva livet i fula ­byxor.

 

Malins lilla hjälplåda: Lev livet!

Läs en bok, älska med varandra, ­bada i havet, lukta på bebisar, sätt ett frö, odla en växt, klappa en katt, se en fransk film, ring till en vän, rosta din egen müsli, skriv en debatt­artikel, lyssna på ­Studio Ett i P1 och bilda en åsikt, hälsa på en tant.

Malins hårda bandage: Sikta inte på OS, folk klarade av att fylla fyrtio förr i tiden ­utan att rulla röven stum i tolv mil.

Familjerelationer Cykel

Malin Wollin

Visa fler
Om Aftonbladet