”Vegorätt” inte rätt för radhusvegetarian

KOLUMNISTER
Karoline Jönsson och Elenore Bendel-Zahn programleder ”Vegorätt”. Foto
Karoline Jönsson och Elenore Bendel-Zahn programleder ”Vegorätt”. Foto

Jag är en radhusvegetarian. En helt normal liten vanlis med lagom mål och mening i livet. Jag köper eko och jag gör hundra miljöval varje dag. Men ändå, en radhusvegetarian.

Mycket har sagts om SVT:s nya matlagningsprogram ”Vegorätt” och nu ska jag säga lite till.

Det är väldigt lätt att driva med ett koncept som dryper av hippie-bohem-hemfödsel-hampakläder-plantera moderkakan under astrakanen-kontext. Ni ser, det går av bara farten. Men för mig och många herbivorer är det här viktigt.

Att vara vegetarian måste inte vara ett livsstilsval. Många av oss vegetarianer är precis som alla andra med den skillnaden att vi inte äter upp våra vänner.

Jag råkar tycka att ”Vegorätt” är ett fantastiskt vackert tv-program, jag menar det är ju mitt drömliv de visar upp. Alltid vackra kläder, alltid skönt väder, hönor som pickar i suddig förgrund utan att backa på viktigt budskap, flyga drake vid havet med ett barn i hemstickat.

I verkligheten är livet på landet att bo granne med ingen, vänta på bussen i ett år och har man höns så äter räven upp dem (han är inte vegetarian) och sätter man sig på en vacker filt är man dömd att sätta handen i hönsskit.

Jag har precis fått ett erbjudande om att resa utomlands i jobbet och min första tanke är inte om det finns elaka ormar eller spindlar stora som föl i badrummet.

Det enda jag kan tänka är ”Kommer det finnas något jag kan äta?”

Tanken bakom ”Vegorätt” är så god och grön men är lika verkningsfull som att göra ett program för att öka miljömedvetenheten och bara berätta om hur man bygger sitt eget hus av hästspillning. Det är för hardcore Svt, ”Vegorätt” är helt enkelt lite för rätt.

Vi ska inte krångla till det, köttisarna tycker redan att det låter helt hopplöst svårt.

”Men vad i hela friden ska jag äta?” vill de veta när de inte får beställa in fläskfilé till lunch.

Eller som min pappa som sedan nära tjugo år tillbaka har två vegetariska döttrar och fortfarande ringer för att fråga om det kommer finnas något ”sovel” på bordet, vilket är ett förr i tiden-ord för det livsviktiga som ligger direkt till höger om potatisen.

Ett matlagningsprogram i public service ska berätta ”Se så lätt det är att äta vegetariskt!”

Inte ”Se hur du gör din egen veganpastej med tusen ingredienser som ingen normal människa någonsin har hemma”

När första avsnittet nästan är slut och de har ätit grå burgare på stranden tänker jag för mig själv att det värsta som skulle kunna hända nu är att mannen med långt hår börjar spela trummor på ett kärl i slowmotion i lågornas sken.

Och då gör han det.

Veckans Mede nummer 1

Petra Mede.
Petra Mede.

Nu ska jag räkna upp vad som var bra med Guldbaggegalan.

Petra. Klart.

Så här är det med allt Petra tar för sig: Hon är nummer ett och alla andra är på delad ­åttondeplats.

Med det sagt: Jag såg inte ­galan eftersom jag är allergisk mot sura regissörer.

Veckans mede nummer 2

Lite fler medar på spårvagnar och bussar i Göteborg så kanske katastrofen kunde ha undvikits. Jag efterlyser stödgala (ring Petra!)

Bästa stunden var den när SVT:s utsände rapporterade om hur tyst det var när han klev ut genom dörren. ”Men det var vackert, som i Narnia”

#neverforgetgbg