Kvinnan i uniform skrämmer mig från vettet

Malin Wollin har överlevt högstadiet och elaka chefer. Ändå skräms hon av den hon möter på en tågresa. Personerna på bilden har inget med texten att göra.
Foto: Thinkstock
Malin Wollin har överlevt högstadiet och elaka chefer. Ändå skräms hon av den hon möter på en tågresa. Personerna på bilden har inget med texten att göra.
KOLUMNISTER

Tåget väntar vackert längs spår tio på Stockholms centralstation. Jag sjunker ner på min plats i första klass. Ensamrad. Fint ska det vara.

Som många andra gånger är det jag och många män. Jag vet inte vad det säger om mig, jag vet inte vad det säger om män, jag vet inte vad det säger om första klass.

En försvarlig del av dessa män är i dag fransmän i shorts bärande enorma resväskor. Och som alltid gifter sig väskorna inte med tågets väskhål. Franska knuffar och franska pärlor i pannan. Merde.

Tåget ska rulla förbi den bedårande Riddarfjärden klockan 13:21. Klockan 13:19 knäpps högtalar­systemet på med ett bryskt klick. En väldigt skånsk kvinnlig röst klyver tågatmosfären.

”Okej, nu tar vi det en gång till. Väskor som är för stora för att placeras på hatthyllan får alltså ENTE placeras i gångarna. Vi kan inte lämna stationen förrän det här är ordnat.”

Hon är arg. Trött på den här skiten.

Jag är trettiosju år gammal, har överlevt högstadiet, sexuella trakasserier, elaka chefer och onda förlossningar och ändå: Hjälp!

Jag ser mig om i vagnen som doft­ar av känslan som infinner sig när fröken kommer in i klassrummet och deklarerar att någon har ställt till med helvetesskap, men vi är inte skyldiga och därför är känslan smutsig och kittlande. Vi njuter av att någon annan ska få nackhåret ruggat.

Åtlydnad infaller, väskor rättas till. Två minuter senare lämnar vi perrongen och allt är fint, punktligheten likväl som det gnistrande vattnet.

Just som jag släpper ner axlarna hör jag en skånsk röst gräla sig fram genom vagn ett. Nu kommer hon. Bestämt och lagom vänligt föser hon fyra personer som inte har köpt biljett framför sig.

”Linkopin?”, undrar en i säll­skapet.

”NO. Södertälje. No ticket, no train.”

”How much Linkopin?”

”One thousand two hundred for you, one thousand two hundred for you, one thousand two hundred for you, one thousand two hundred for you.”

Om det hade varit jag:

”Alltså, liksom excuse me, men min boss blir angry om jag låter you go on the train for gratis.”

Men hon är väl van. Hon kanske äter kaninbebis till frukost.

Hon dundrar tillbaka på kärv klack och försvinner till vagn två.

Jajks.

Plötsligt är hon tillbaka. I mina lurar vrålar Rysslands ESC-bidrag. Thunder and lightning it’s getting exciting. Och nu blir det exciting. För plötsligt stannar hon upp vid mina ben och glider ner på huk.

JÄVLA HJÄLP!

”Är det du som är Malin?”

Om det här var en film skulle jag svara nej men jag vågar inte.

”Ja.”

Döda mig inte döda mig inte döda mig inte.

”Då är det du som har skrivit ’Att åka tåg - en guide’.”

”Ja.”

”Den är helt fantastisk.”

Jag får en klapp på axeln. Jag känner kärlek.

Jag lutar mig bakåt och njuter av Sergej.

Vördnaden för överheten vet inga gränser.

Veckans Vickan

n Kronprinsessan älskar sina små koftor, har ni tänkt på det? Det verkar vara så hon börjar. Hon plockar fram sin allra sötaste kofta och sedan väljer hon en klänning som passar till koftan. På nationaldagen bar hon sin mest rosa kofta till en klänning från Oscar de la Renta för 18 000 kronor som såg ut som om den kom från H&M.

Veckans vickning

n I lördags var jag bjuden på ett bröllop som var lika vackert som Victorias koftor är söta. Till efterrätt bjöds det inte på bröllopstårta, men det insåg jag först dagen efter. För vet ni vad vi fick? Kakbuffé.

Kakbuffé. Svenskans vackraste ord. Näst efter prinsesskofta.