Låt tonåringarna vara – eller ge dem en dörr

Det är smärtsamt tydligt att skolan ännu är oförmögen att anpassa sig till nya problem och nya möjligheter.
Foto: MAGNUS WENNMAN
Det är smärtsamt tydligt att skolan ännu är oförmögen att anpassa sig till nya problem och nya möjligheter.
KOLUMNISTER

Stella har en klasskamrat som får lämna gymnastiklektionen tidigare eftersom hon har så riklig mens att hon inte kan duscha med andra.

Centralt i min romandebut ”Till min dotter” är en tjejs upplevelser under uppväxtåren och särskilt då tonåren.

Stackars den tjejen, tänker Stella om tjejen med mensen.

Senare i livet får Stella en dotter. Som inte duschar efter gympan. Eftersom ingen annan gör det. Eftersom de inte hinner till nästa lektion. Eftersom de har hört om killar som springer in och tar bilder med mobilen.

Eftersom.

Sex av tio högstadielever ­duschar inte alltid efter idrotten, enligt en enkätundersökning som Sveriges Radio genomfört.

Låt oss först konstatera att fyra av tio faktiskt duschar.

Heja dem! Heja att de vågar kliva in på de där grå klinkerplattorna med risk för fotvårtor och body­shaming.

Jag känner starka aversioner mot köksbordsanalyser á la ”det har blivit värre” med ditten och datten.

Men faktum är: alla duschade efter gympan när jag gick på högstadiet, och den som inte gjorde det pratade man om. Har kropps­skammen blivit ­värre sedan mina tonår? Har det blivit en större psykisk påfrestning att ­visa snippan?

Jag vistas ibland i simhallen och där kan man se hela klass­uppsättningar stå och köa för att snabbt blaska av sig,

iklädda ­bikini. Det vill säga ­ingen ­tvättar det enda jag som medsimmare önskar att de ­tvättar.

Hur minns du själv dina ­högstadieår i gympaduschen?

Aldrig renoverat, alltid iskallt, en toalett och fyra duschar ­för­delat på femton personer?

Att hantera tonåringar är att ge och ta.

Att ge dem att det är fruktansvärt att vara en vandrande knopp på väg att brista.

Att ta ifrån dem rättigheten att inte tvätta sig efter gympan. Eller att ge dem bättre förutsättningar.

Det Sveriges Radios undersökning visar med smärtsam tydlighet är skolans fortsatta oförmåga att anpassa sig till nya problem och nya möjligheter.

Ja till att lämna ifrån sig mobilen och få tillbaka den efter ­gympan. (Helt enkelt därför att en elevs trygghet går före en annan elevs frihet.)

Ja till att utöka duschtiden så att de hinner göra sig i ordning.

Och ja till duschbås. Dörrar till alla!

Med allt detta sagt: Av vilken anledning behöver vi oroa oss för tonåringars hygien?

Ingen grupp i samhället duschar så ­förtvivlat länge som en tonåring.

Källa: alla som har klivit in i duschen efteråt och det enda som kommer ut ur slangen är permafrost.

Och med ­detta sagt: Låt dem ­vara.

Bildt hjälper till

I en kolumn i The Washington Post förklarar Carl Bildt att valet av Trump är ”the end of the West as we know it.”

Det var väl ett peptalk som heter duga, något för alla unga att hålla fast vid när det blåser!

Audi hjälper till

Det yttersta beviset på att människor börjar komma ur Trump-vann-chocken är den våg av eufori som Kakan-gate genererade. ”TACK GODE GUD, ETT KÄNDISDREV!”