Jag är så tacksam att jag klarade mig

Jag har inte riktigt förstått hur vanligtdet är att skära sig själv. Jag tänkte att det kanske var en på 10 000 eller så. Någon enstaka stackars sotsminkad flicka som kom in på psyket och som inte fick ha tillgång till vassa föremål. Men jag har insett att det är sorgligt vanligt.

Sju procent av unga tjejer har någon gång skadat sig själva enligt en hälsoundersökning bland högstadie- och gymnasieungdomar i Halland. Sju procent. Jag är ingalunda något matematiskt geni, men det är en bra bit över en på tiotusen.

Folk skadar sig själva hela tiden, med sprit, cigaretter, mat, narkotika, sex, shopping och osunda relationer. Men det finns inget som är så sorgligt som bilden av en ensam ung tjej som skär djupa snitt i sin egen kropp. Ärr som aldrig går bort. Inte på utsidan och inte på insidan.

Det närmaste jag har kommit självskadebeteende var när jag rökte. Och så slutade jag. Och så började jag för att jag ville visa dem. Nu ska de FÅ, tänkte jag. Få saker fungerar så illa som hämnd där man röker sig själv svart inombords.

Men rökning är trots dödande statistik ändå ett självskadebeteende light. Det lindrar för stunden och när man är ung och känner att ingen bryr sig, att man inte har en plats, att man inte borde finnas till, är ett destruktivt beteende skönt och beroendeframkallande.

För ett par år sedan gjorde jag en intervju med en tjej som hade skurit upp både armar och ben. Aldrig shorts, aldrig linne och definitivt aldrig bikini och en pojkvän som aldrig kunde slappna av. Vi pratade länge länge men när vi var klara hade jag ändå inte kommit närmare svaret på frågan varför man tar ett rakblad och skär så att det rinner blod i stora pölar på golvet.

Sofia säger: många avfärdas med att ”de vill bara ha uppmärksamhet” JAMEN GE DEM DET DÅ. ”Vill bara ha uppmärksamhet”. Att vilja bli sedd är grundläggande och den som inte blir sedd och älskad kan lika gärna vara död. Det är så det känns. Det är så det är.

Det är inte lätt att vara ung tjej. Jag är så tacksam att jag klarade mig så bra som jag gjorde. Jag gick aldrig tillräckligt djupt ner i någonting alls. Jag kände hela tiden att jag ville finnas till, ville må bra och ville leva. Det var starkare än det svarta och tunga. Men för många är det lättare att ta den smärtsamma vägen. Det fysiskt onda är så mycket mer milt än det som plågar på insidan