Vem bestämmer i hundpalatset?

Pimme del Mar. 17 kilo ren och skär intelligens.
Pimme del Mar. 17 kilo ren och skär intelligens.
KOLUMNISTER

Varför skrek jag inte bara: NEJNEJ OCH ÅTER NEJ? Varför sprang jag inte runtrunt i rummet med ett plakat där det stod med stora bokstäver: ÄR DU HELT GALEN I HUVUDET? ALDRIG I LIVET! Varför kastade jag mig inte ner på golvet och rullade hit och dit och tuggade fradga så att Erik aldrig skulle ställa frågan igen, inte ens våga snudda vid att tänka tanken?

Men det var faktiskt inte mitt fel, det var magens. Jag hade gått 18 dagar över tiden och när man är gravid i tionde månaden så är man inte direkt knivskarp i skallen och jag var precis mittemellan sömn och vaken och kudden var så mjuk och Erik var så mysig och frågade så snällt, så det bara gled ur mig ett litet okej, jaja, bara jag får sova nu och nästa dag visade det sig att jag tydligen med detta lilla svaga okej hade lovat Erik att han skulle få skaffa en till hund.

Vår nya familjemedlem heter Pimme. Pimme del Mar. Klockan 05.45 ungefär tycker mr del Mar att det är morgon. Då slutar han med sitt Natt-voffande (typ var femte minut) och övergår till Dagskällandet (typ oavbrutet). Pimme är en blandning av karelsk björnhund och laika. Han har ett öra upp och ett öra ner och är brun och stark och stadig som ett vildsvin. Han har gula ögon som stirrar lite hit och dit, som om hans hjärna inte riktigt sitter fast inne i huvudet.

På golvet ser man resterna av vad han har roat sig med under natten, vilken av Lussis skolböcker som har blivit halvt uppätna och vilken nalle som har fått nosen avsliten.

När det ringer och jag svarar i telefonen får jag bara en lös lur i handen. Sladden var tydligen god. Jag böjer mig ner för att börja plocka upp något rött söndertuggat från köksgolvet. Pimme hoppar mot mig med sina vassa tassar. Han river mig på ryggen och hälsar glatt: VAFFVAFF! Han har ett skall som lätt kan komma in i Guinness rekordbok. Han piskar Diana med sin hårda pinnesvans. Hon försöker skydda sitt ansikte med händerna. Han välter henne med sitt hoppande. Pimme lägger i en ännu högre vaffningsväxel, det tjuter inne i mina öron. VOFF VOFF VAFF! Till slut skriker jag:

–?SLUTAVOFFAPIMMEJAGBLIR­GALEEEN!

Erik kommer direkt galopperande i sin ena Birkenstocksandal (den andra har Pimme gnagt av remmen på).

–?Han är faktiskt fortfarande bara en ­liten valp, gnäggar Erik. Han har inte lärt sig alla storhundsgrejer ännu.

–?Vaddå valp? Hjortfot gjorde aldrig sånt här. Kolla, nu har han fan gått över gränsen, nu har han bitit av tummen på mina nya röda skinnhandskar! Jag har använt dom en enda gång!

–?Men lägg inte fram dom sådär mumsigt då.

–?Mumsigt. Han har hoppat upp på hallbordet och tagit den, ska jag behöva bära upp alla grejer som jag gillar till vinden och låsa in dom i ett inbrottssäkert kassaskåp?

När Diana äntligen har somnat viffar Pimme tills hon vaknar igen. Han luktar EXTRA MYCKET BLÖT HUND jämt, även om det inte har regnat på flera veckor.

Han har gått på fyra uppfostringskurser med olika hundpedagogisk inriktning, men det är som om han bara måste sabba. Han är hunden som får alla andra hundar att framstå som en liten medvetslös hamster inbäddad i bubbelplast i en sammetsask.

Nästa dag är det bara jag och Pimme hemma. Jag öppnar trädgårdsdörren.

Gå ut lilla Pimmevoffisen, ut och lek.

Jag stänger. I och för sig så har vi ett staket runtomkring vår trädgård, men vem vet, kanske springer han bort?

Ganska snart hör jag Pimme voffa genom glasrutan. Han vill komma in igen och fortsätta tugga på jaktfilmsdvd-fodralet. Jag låter honom vara ute lite till, det är ju så fint väder ute! Han tittar på mig genom andra sidan glasrutan. Jag vill inte riktigt möta hans blick. Han ställer sig på bakbenen och börjar febrilt krafsa på dörren. Krafskrafskrafs! Jag går upp på övervåningen. Jag hör hans skällande ändå. Jag sätter på Justin Timberlake rätt så högt. Kanske kommer Pimme att fatta vinken och springa tillbaks till gubben som sålde honom?

Efter 14 minuter ringer det på dörren. En rödhårig kvinna med glasögon undrar om det är min hund som står och skäller. Hon tänkte att det kanske var en borttappad hund som hade gått vilse och blivit instängd i trädgården och behövde få hjälp att komma ut. Jag släpper in Pimme som direkt hoppar upp på kvinnan och voffar som en galning.

–?Hej lilla gubben, hejhejhej. Hon klappar honom på ryggen så ögonen studsar hit och dit. Är det en karelsk björnhund? frågar hon.

–?Ja, bland annat, skriker jag och försöker överrösta Pimmes skällande.

–?Ja, de är ju ganska högljudda, skrattar kvinnan, men det finns faktiskt en ras som skäller ännu mer.

–?Vilken är det då? frågar jag, fast jag redan vet svaret inom mig.

–?Laika, svarar kvinnan muntert. Laika betyder faktiskt skällare på ryska.

Nästa morgon har Pimme gnagt ett knytnävsstort hål i gammelfaster Ullas antika matta.

–?Det är inte säkert att det är han! ylar Erik, det kan vara någon annan, du har inte sett att det var just han som gjorde det!

–?Han har ju sönder allt vi äger! Kan han inte ha såndär Hannibal Lecter-mask på nätterna?

–?Du pratar om en familjemedlem! skriker Erik och Pimme håller med honom: VAFFAVAFFA!

Sen lägger han sig ner igen och fortsätter morra mot Törnrosa som är inskrämd bakom soffan. Hon fräser mot Pimme som försöker puffa undan möblerna för att komma åt henne. Plötsligt säger Erik:

–?Vi kommer inte att avliva Pimme om han råkar äta upp Törnrosa. Bara så att du vet det.

När det står en polis utanför dörren tänker jag först, perfekt! nu är Erik chanslös, nu har grannarna gått ihop med en protestlista mot Pimme, men det visar sig att det har varit tjuvar på vår gata. Nästan alla husen har haft inbrott utom två. Granntanten med labradoren och vi.

De andra har blivit av med datorer och värdesaker och fått sina hem sönderslagna. Polisen klappar Pimme uppfordrande på huvudet så hans ögon bojnkar hit och dit och sen säger han: med en sån här bra vakthund vågar de sig inte in.

När polisen har gått stänger jag ytterdörren och tittar in i Pimmes knasiga ögon. Sen tar jag ner den andra otuggade röda skinnhandsken från hatthyllan och lägger den fram den mumsigt på hallgolvet.

FAKTA

Veckans insikt

1. När Erik hade köpt Hjortfot, vår första hund, fick jag panik för att han var så jobbig.

2. Nu i efterhand inser jag följande: att vara ägare till Hjortfot är som att ha med sig en liten sovande nyckelpiga i skogen och tro att det är jobbigt.

3. Med vår nya hund känns det mer som om jag plötsligt står med Alipapapapahackspetten i ena handen inne på Nobelprisutdelningen just när Fysikpristagaren ska hålla tal.