Nu ska vi ha det trevligt, punkt slut!

KOLUMNISTER

Planet: Jorden. Land: Sverige. Stadsdel: Bromma. Plats: Köksbordet. Tid: 17.42. Officiell maträtt: Fiskpinnar och pommes frites och gurka. Remouladsås till den vuxna person i familjen som formligen älskar fiskpinnar. Mjölk till barnen och till samma vuxna person i familjen som såklart även är helt galen i pommes frites. Ketchup till alla runt bordet förutom den andra vuxna personen i familjen som i stället äter fil med Start och kommer att vara hungrig och sur resten av kvällen.

Jackson berättar roligt om sin trumlektion. Diana säger pa-pappa-pap på ett väldigt gulligt sätt och alla skrattar. Lucia kommer på att hennes gympakläder är kvarglömda på fritids. Eller hänger de kanske kvar som gardiner i en koja i skogen? Dino vill också säga något.

Erik häller ännu mer remouladsås över sina fiskpinnar och säger till Dino att han måste vänta på sin tur, tills Lucia har pratat klart. Dino biter ihop, men är väldigt sugen på att få säga sin grej, han har munnen stängd men hoppar upp och ner på stolen.

Jag tar en till portion Start och säger:

– Nu är det faktiskt Dinos tur att berätta.

– Vet ni, att hjälpa någon att komma förbi en boss är inte fusk men om man har ett I-cheat kan man få hur många liv man vill och ...

– Du har inget I-cheat, säger Jackson och dricker upp sin mjölk. Får jag gå nu?

– Nej, säger jag, Dino ska få säga klart sin sak nu, han har fått vänta så snällt på alla andra som har pratat, så nu är det faktiskt hans tur att säga.

Alla vänder blickarna på Dino igen.

– Vadvardet nuvadvardetnujagskullle sägasägasäga ... jag kommer ihåg snart ... detvar ... detvar ...

– Men mamma det var säkert ändå inget viktigt, säger Lussi, kan inte vi få gå nu, Simpsons börjar ju snart ...

– NEJ! nu ska alla sitta kvar och lyssna på Dino. Sätt dig ner Erik!

– Men jag ...

– Sitt! Hur ska jag kunna uppfostra barnen om du håller på och gör precis det som jag säger att de inte får. Finns det ingen mer Start, jag är fortfarande jättehungrig. Sätt dig ner sa jag och ni andra ska sitta kvar på era platser tills Dino har berättat klart.

Dino vrider på sig. Han har absolut ingen aning om vad det var han ville säga. Inte jag heller. Jag försöker starta igång honom.

– Kanske det var om nån Gameboygrej?

– Vet du mamma om man går in i tredje stjärndörren på Super Mario så kommer man direkt till ...

Lussi och Jackson unisont:

– Men nu har han ju börjat om på en ny sägning! Kan vi inte få gå? Vi har läxor!

Jag borde egentligen hålla fast vid att de ska stanna, men Dino hoppar snabbt ner från stolen och skuttar ut i vardagsrummet. Jag vill gå efter honom och ta upp honom i knät och sitta och gulla med honom och lyssna i timmar på hans superomständliga babblande om olika Gameboygrejer. Men det gör jag inte, dels måste jag göra några mackor, för jag blev ju faktiskt inte alls mätt på filmjölken, dels måste jag ta in soffkuddarna från trädgården och lämna tillbaks grannens fotbollspapper. Och innerst inne så är det ofantligt segt att lyssna på: Om man har ett I-cheat kan man ta bossen precis bredvid öppningen till vraket och då får man tre stjärnor. Bra va, mamma?

Dino får bara spela Gameboy på lördagar. Alla andra dagar i veckan längtar han så starkt efter sitt spel, så när han öppnar munnen handlar det oftast om Mario, Luigi eller Yoshi. Eller, i enstaka fall, Bowser.

Dinos grejer är varken viktiga skolgrejer eller kompisar som just nu står och väntar i spöregnet på Brommaplan. Hans grejer är små kufiska funderingar om huruvida det overkligaste med ett Mariospel är att man kan hoppa in i speglar och komma till en ny värld eller att man kan krossa en tegelvägg med en trälåda. Och sånt är inte viktigt för en megastressad fyrbarnsförälder. Inte just nu. Inte när bebisen måste nattas och Jackson ska ha matsäck till skolutflykten i morgon och det enda som finns i kylskåpet är en gammal burk med kapris och en flaska barbercuesås som heter Holy Cow! Då sätter man Dino på hold.

– Vänta lite gubben, säger man, jag ska bara... Och så får han sitta på hold.

I veckor.

När Diana föddes blev Dino liksom avputtad från lillbarnsplattformen. Vilken är hans plattform nu? Inte minsta gullisen. Inte stort skolbarn. Han blev den som inte riktigt får någon plats alls. Han blir i stället lite bråkigare och bråkigare för varje dag och jag får riksångest när dagsifröken säger under ett kvartssamtal att Dino nog skulle behöva lite ensamtid med sin mamma ibland. Lilla Dino. Min stackars fina pojke. Genast bestämmer jag att varje torsdag ska han vara ledig från dagis och vi ska umgås bara han och jag. Jag ska vara lugn och avstressad och intresserad och bara totalmarinera Dino i vänlig varm mammauppmärksamhet.

torsdagsmorgonen tar Erik med sig Diana och de stora barnen och sticker iväg. Nu är det bara vi två. Dino och jag. Jag sitter mittemot honom på frukosten och bara väntar på att han ska vilja berätta något om hur man inte kommer vidare till iskanan förrän man har gett den lilla pingvinungen till dens mamma. Jag ger visst Dino lite väl mycket uppmärksamhet, för efter ett tag frågar han varför jag stirrar på honom.

– I dag Dino, min lilla fina unge, ska du få göra precis vad du vill. Vadsomhelst!

– Ja!!! Gå på Gröna Lund!

– Eh, nej det är inte öppet, vi ska göra något roligt tillsammans, bara vi två.

– Ja!!! Spela Super Mario.

– Nej, Dino det är torsdag i dag. Inte lördag. Du får inte spela på torsdagar, det vet du ju.

– Dumma mamma.

– Nej nu ska vi inte säga dumma, vill du gå ut i naturen och lära dig allt om blad och växter?

– Aldrig i livet.

– Jomen det kan väl vara trevligt. Vi kan ha naturdag. Ja, vad kul, och så tar vi med oss matsäck.

– Jag vill titta på Nickelodeon.

– Nej Dino, du ska inte titta på tv, du är inte hemma från dagis för att du är sjuk utan för att vi ska umgås bara du och jag. Nu bestämmer jag, vi tar en korg med godsaker ...

– Ja! Godis!

– Nej, inte godis, det är ju bara på lördagar, men ... Vart ska du gå nu då Dino?

– Jag går upp och lägger mig igen. Jag kommer upp på lördag. Allt roligt är ju på lördag. Det här är min hat-dag.

– Men lilla, lilla, lilla Dino. Vi ska ju ha det TREVLIGT. Det har ju jag bestämt. Nu gör jag en korg med varm choklad och smörgåsar så går vi ut och tittar på växter och djur i skogen. Punkt slut!

Det svischar om Dinos galonisar för varje steg han tar. Min ena gummistövel läcker, men jag biter ihop. Mitt på stigen stannar jag till i ösregnet och pekar på marken.

– Titta här Dino, här är en liten myra. Ser du att han bär på ett barr. Han ska nog bygga på stacken. Visste du att en myra kan bära upp till sju gånger sin egen vikt.

– Vet du mamma, om man dubbelhoppar från balkongen kommer man direkt in i spökvärlden men du måste ha flygmössan på dig då.

FAKTA

Sånt som jag har missförstått

Vad ekobrottsling betyder. Jag har fram tills nu, trott att det var en bov som återföll till brott efter avtjänat straff. Man rånar en bank. Åker fast. Kommer ut från finkan. Rånar igen. Som ett eko.

Att ekobrottsling inte har någonting att göra med naturförstöring. Nya hårda tag mot ekobrottslingarna är inte det minsta jobbigt för miljöbovar. Ekobrottsling betyder tydligen ekonomisk brottsling. En som skurkar sig med ekonomi. Med pengar.

Men ska det vara så jäkla svårt att skriva ut det lilla slutet på ordet då? Nomisk. Hur jobbigt kan det vara? Vad sparar man egentligen i tid på att förkorta det lilla ordet, det blir ju bara förvirrande? Skärpning staten!

Att det tydligen inte är staten som bestämmer att man ska förkorta ord.