På den tiden var det inget jävla gnäll om lök i köttfärsen

Men han har precis samma ansiktsuttryck som när man säger till Dino att han inte får spela mer Gameboy just nu och samma rufsiga frisyr, väldigt likt faktiskt.

För att inte tala om neandertalgubben i bakgrunden som står med bar överkropp och ett pälsskynke kring höfterna. Över axlarna har han moderiktigt hängt ett nyskjutet rådjur. Han har svart halvlångt lockigt hår, bruna ögon och är ganska skäggig.

Hm, är halva familjen Haag i tidningen i dag? Mamman ser ut som om hon har sovit lite dåligt, hon bär en hare och några döda fåglar i en snara. Hon har rödbrunt hår i en lös fläta.

Jag tittar noga på mamman, på hennes ögon, jag vet att de är gjorda av porslin eller nåt, men jag försöker ändå se om det kan finnas någonting i hennes blick som vittnar om hur det var att vara mamma på den tiden.

För även om vi nuförtiden har mysigare sängar, roligare tandläkarbesök och bättre barnomsorg (då hade man ju typ en ödla som passade fyra ettåringar medan föräldrarna var ute och plockade nötter) så tänker jag ändå att mycket måste vara likadant med att just vara förälder, till exempel som att man har samma instinkter: att man vill ha sina barn i närheten, att de ska få mat varje dag och att man blir glad när dom skrattar.

Fast på den tiden var det minsann ingen mamma som låg vaken i sängen (eller sängen? mer grottgolvet på en knögglig stegosaurusfilt) på kvällen och tänkte, usch, nu blev det så dumt för mellanbarnet, läsningen blev jättekort, för bebisflickan vaknade mitt under nattningen och började skrika.

Dino fick inte ens reda på om Ture blåste tillbaks till sitt lilla hus på slutet. Det kan inte vara bra för nerverna för en liten unge att lämna Ture, mitt i, blåsandes över stora havet. Fy vad dumt. Ska jag väcka Dino nu klockan elva och läsa klart?

Och på neandertaltiden behövde man inte lägga massa energi på att tveka innan man bestämde sig. Hade man fångat en järv åt man upp den, punkt slut.

I dag stod jag inne på apoteket i en halvtimme och velade över vilken sorts tandborste jag skulle köpa till Dino. (Jag tänker att de har bättre tandborstar på apoteket än på Konsum för att apoteket är, eh … lite vetenskapligare?)

En praktisk tandborste med räfflat grepp blir perfekt, tänkte jag och gick för att ställa mig i kassan.

När jag står i kön får jag plötsligt syn på ett fempack tandborstar som inte är det minsta greppvänliga, men i starka färger och med långa glada djur som slingrar sig upp längs tandborstskaftet. Det är ju mycket roligare att borsta tänderna med en grön giraff-tandborste än en ergonomisk som är ungefär lika kul som en gammal toaborste.

Jag hänger genast tillbaks den tråkiga förpackningen och ställer mig sist i kön igen med mina glada djur.

Men då hör jag plötsligt inne i huvudet: Jaha. Nu kommer han att borsta helt fel, utan handtaget med gummigrepp på båda sidor och med de unikt utformade koniska borsthåren med flexibla patentstrån kommer han inte att komma åt längst in. Han kommer att få dra ut hörntänderna innan jul.

Jag lämnar min plats i kön och tar den säkra borsten i stället. Kul kan han ha med sina leksaker.

Hela vägen hem på tunnelbanan sitter jag sen och ångrar mig, fan, på neandertaltiden hade dom ju inte ens en pinne att borsta tänderna med.

Eller det är kanske just det som den där Dinolookaliken på bilden pysslar med. Sitter där och filar på sin tandborstpinne gjord av vanlig gammal gran och är ledsen för han inte i stället fick en fräsig mammutbentandborste av sin mamma.

– Jävla skitmamma, säger han på ­Neandertalspråk. Och neandertalsmammans porslinsögon blänker lite, för hon vill så gärna vara en bra mamma. Och det vill ju jag också, fan jag kan inte ens ta en kaffe längre än två minuter innan jag hör inne i huvudet: Sitter du här och sörplar? Tänk på barnen då, baaarnen! Och så måste jag genast resa mig upp och tvätta gympakläder och steka köttfärs och hämta barnen alldeles för tidigt på dagis och fritids.

Och förr i tiden, när det var middagsdags, så satt inte neandertals­barnen fastlimmade framför teven och måste bara typ kolla klart på Cops – misshandel med tillhygge-special med Sony Playstation i ena handen och Nintendo DS i den andra innan de behagade masa sig ut till köket.

Och det var heller inget jävla gnäll om att det var lök i köttfärsen. Då satt man snällt och gnagde på sin järv. Och när maten serverades (eh, lades fram på ett stenbord?) så kom man rusande direkt, annars blev man utan och fick vänta i två veckor på nästa måltid.

Det är så svårt att känna sig helt nöjd med sitt mammaskap, det är som att spela in sin hälsningsfras på mobiltelefonen: Hej, du har kommit till Martina Haag, jag kan inte ta ditt samtal just nu men om du lämnar … Aldrig känner man: där satt det, vilken perfekt inläsning, bättre kan det inte bli!

Samma är det med att vara mamma, jag tänker hela tiden att lite bättre kan man nog göra ifrån sig.

Men ska man då vara helt självutplånande dygnet runt? Och max bara sova en timme per natt, nej, man går inte och lägger sig överhuvudtaget! Man går vakt runt huset hela natten med en lykta i ena handen och en ergonomisk påk i andra beredd att försvara sin familj och sen går man direkt in igen klockan fem och börjar fila i ordning tandborstpinnar av det allra finaste ormbunksträd som man har dragit upp med rötterna och sen släpat över inlandsisen för att det ska vara riktigt välslipat tills ens lilla familjeflock vaknar upp i grottan.