Kära, rara hundägare

KOLUMNISTER

Alla som någon gång trampat i hundskit känner igen förnedringen.

Först stanken som till en början inte riktigt går att lokalisera. Sedan den kladdiga upptäckten och därefter projektet att bli av med skiten.

Mig hände det alldeles nyligen.

Jag har trots årstiden fortfarande vita sneakers och i förra veckan gick jag med på att leka en stund i lekparken på väg hem från förskolan. Trots regn och mörker. Så plötsligt: stanken. Illa nog skyllde jag den först på mitt väldigt unga sällskap som dock tydligt förklarade att det inte var blöjan som luktade.

Sen insåg jag att stanken förföljde mig. Och så vid närmsta gatlampa: upptäckten. Hela min vita sula insmetad i brun gegga.

Det finns en väldig massa stora problem i världen som vi alla säkert på ett eller annat sätt kan bidra en aning till att lösa, men aldrig helt på egen hand. Och så finns det små problem.

Små problem, på inget sätt avgörande för mänskligheten – men fruktansvärt irriterande för den enskilda människan. Det positiva med den här typen av problem är att de är lätta att lösa. Det handlar nämligen bara om att få folk att ta sitt ansvar.

I det här fallet är ”folk” hundägare.

Majoriteten av alla hundägare är troligen fantastiskt bra på att ta upp efter jycken. Det är den där lilla skaran som inte är det som jag vänder mig till. Ni som ger andra hundägare och dess hundar oförskämt dåligt rykte.

Att som hundägare plocka upp efter sin fyrbenta vän borde vara lika självklart som för en förälder att byta blöja på sitt barn. Det är inget en jublar över, men det är något en bara gör.

Det finns en väldigt lång lista på varför det inte är särskilt trevligt med hundbajs i stadsmiljön, jag tror att ni förstår utan att jag behöver förklara mer.

Själv började jag min karriär som ilsken plocka-upp-skiten-tillsägare redan i väldigt ung ålder. På den tiden då varje litet samhälle fortfarande hade flera stora anslagstavlor, tiden innan Blocket.

Där föreningar informerade, där det satt lappar med nummer en kunde riva av och annonsblad från den lokala matbutiken. Där satte jag som sju­åring upp mina handskrivna lappar som förklarade hur jag trampat i skiten och bad hundägare att ta upp efter sig.

Tyvärr har inte mycket hänt sedan dess.

Problemet kvarstår än i dag. Ny stad, nya människor och nya hundar – till och med plattformen för mina arga lappar är ny.

Men budskapet är detsamma: Snälla, rara hundägare, plocka upp bajset efter er.

Julen på ytan

■ ■ Jag gillar den ytliga delen av julen mer för varje år. Den där butikernas högtalare skränar ut sönderspelad julmusik och där pyntet får gråa träd att glittra. Det blir som en vardaglig och magisk verklighetsflykt.

Julen i rutan

■ ■ I dag börjar den, årets jul­kalender. Och som ett fan av Historieätarna kan jag inte låta bli att inte ha höga förväntningar. I år ska jag verkligen se alla avsnitt, på rätt dag.