Bling-blingarna drar sin sista suck

KOLUMNISTER

Den amerikanska popstjärnan Britney Spears rakar av sig håret.

Och så har vi den svenska programledaren och dokusåpastjärnan Carolina Gynning som plötsligt plockar ut sina bröstimplantat.

Som en gudinna sitter Gynning i en säng med de två silikonklumparna i vardera hand och säger att de inte längre behövs. De har spelat ut sin roll. Hon har ”hittat hem”.

Så hur ska vi tolka detta?

Visserligen utför de här kvinnorna sina reningsriter inför offentligheten. Och så är de ju bara två.

Men i alla fall.

Är det en protest? Eller en sorts leda? Eller har de bara efter en lång tid i tjänsten drabbats av kräksjukan? Kanske de tänkte: ”Varför måste just jag vara det här objektet? Men jag då?”

Eller är det bara ett av tidens alla tecken?

För snart ett år sedan satt jag liksom miljoner andra och stirrade på Eurovisionsschlagerfestivalen från Olympiahallen i Aten. Fattade inte vad som skorrade, men någonting var fel. Och det var något fel på de kvinnliga artisterna.

Och då såg jag.

Att det var för mycket. Att det var för mycket av allting.

Det var för mycket Se-mig-bling. För mycket hår, hud och Älska-mig-prål. Det var för mycket signaler och smarta markörer.

För mycket ambition. För mycket desperation.

Där fanns inga glipor. Ingenting att upptäcka och ingenting att se. Ingenting att tolka.

Det var dötråkigt.

Och därför blev det som en häpen befrielse när den finska monstergruppen Lordi klampade in med sina fula trynen och svepte bort alla de där förprogrammerade bling-bling-artisterna. Som om de var en hög torra löv i en höststorm.

Svisch.

Att bli ”sedd” anses vara ett tecken på framgång. Men tänk tanken, att du blir sedd av fel anledning. Att du blir sedd, för att du bara ger ifrån dig rätt sorts sken. Att du står där som en Carolina Gynning och låtsas tillgänglighet.

Fastän du i själva verket är någon annan. Vill något annat.

Hur som.

Har säkert fel, men tror ändå att Spears, Gynning och alla bling-blingare bara är en början. Att falska-skenet-kulturen håller på att krackelera. Dra sin sista suck. Dö ut.

Och att den sanna sköna ytan överlever och modigt traskar på.

Mot skuggor, skiftningar och djup.

Monica Gunne