Rättegången ger oss inga svar

KOLUMNISTER

UMEÅ

Stängda dörrar. Det är sekretess.

Inte heller den här rättegången kommer att ha några röster.

I alla fall inga röster som vi kan höra och tolka. Som vi kan förstå.

Och nu kommer vi nog aldrig att få veta svaret på varför plåtslagaren Niklas Lindgren våldtog och misshandlade sex kvinnor i Umeå.

I det noggrant rensade förundersökningsprotokollet ges inga svar. Lindgren säger nästan ingenting. Han minns inte. Han kan inte förklara. Han var bara full och trött.

Punkt.

Ser hopsjunken ut

Nu kommer den åtalade Niklas Lindgren in till hovrättsförhandlingarna i säkerhetssalen i polishuset i Umeå. Han är klädd i en grå, bylsig T-shirt och grå, säckiga träningsbyxor. Gröna badtofflor och mörka strumpor. Gång på gång sneglar han bort mot stolsraderna där pressen sitter och där två stolar gapar tomma. Där skulle hans familj ha suttit - om de hade kommit.

Niklas Lindgren har suttit i häktet sedan i juni. Han ser rätt ihopsjunken ut. Passiv, nästan slö. Han knäpper händer i knät och med uttryckslösa ögon lyssnar han på när de sex åtalspunkterna läses upp.

Fem av de sex kvinnorna har överklagat. Fyra har begärt ett högre skadestånd.

Orden mal, snabbt och tonlöst. Nästan sövande.

Satt grensle. Tog strypgrepp. Svårt att andas. Sexuellt umgänge. Strypskador. Blod. Hår som slitits bort. Knytnävsslag. Satt grensle. Smärta. Rodnad på halsen. Avsvimning. Slag. Blod igen. Sexuellt umgänge. Medvetslöshet. Stryptag. Snö. Blod. Släpspår. Åtta grader minus.

Den här gången handlar mycket om skadestånd. Om kronor och ören. Om förlorad arbetsinkomst och ränta. Ersättning för skada och värk. Lyte och men. Och de sex kvinnorna som hade oturen att möta Niklas Lindgren kallas för Sekretess A och Sekretess B. Man säger Sekretess C och D och Sekretess E och F - precis som om de vore riktiga namn.

Han lyssnar - och blinkar

Och plåtslagaren Niklas Lindgren lyssnar uppmärksamt. Han vinklar upp sina papper mot en Kleenex-kartong och följer med i allt som sägs.

Han blinkar.

För honom handlar det om något annat. Det handlar om uppsåt, att han aldrig hade tänkt ta livet av Sekretess A och Sekretess F.

Före förhandlingarna åkte jag ut till Tegsbron, till det södra brofästet där Sekretess F kom vandrande den där olycksnatten. Då var det snö och is, mörkt och kallt. Nu dröjer sig sommaren kvar. En asfalterad gångväg och en brant som stupar rakt ner i älven.

Nej, det går inte att föreställa sig vad som hände, men med hjälp av förundersökningsprotokollet kan jag lägga ett pussel.

Och min första tanke är att Sekretess F måste ha insett att hon kämpade för sitt liv, när hon släpades de kanske hundra metrarna ner till älven. Det var blod längs hela vägen. Och där låg hennes glasögon och klocka och där - mitt på gångvägen låg det avbitna örat. Som poliserna sedan la i en papperspåse med snö.

Röst räddade henne

Och i den snöiga branten mot älven nosade hunden Boskow upp det trasiga bältet, det avslitna håret, jackan och en handske.

Och så Niklas Lindgrens blodiga fotspår, när han flyr iväg över isen.

För det var en kvinnas röst som räddade Sekretess F den där gången.

En röst som ropade från bron.

Monica Gunne