Ingen vill höra om någon som åldras

KOLUMNISTER

Du är så mycket höst, sa en kollega till mig.

Vad menade karln?

Att jag var gammal? Ja, det var just det han menade.

Och eftersom det är sant.

Och eftersom jag just nu råkar vara involverad i den ”processen”, så har jag ofta tänkt att jag skulle vilja dokumentera denna fas i livet.

Att bli gammal, att gradvis lämna in.

Jag skulle vilja berätta om varenda ny brun fläck. Varenda spricka och ny besvärlig knöl.

Om håret, huden och hjärnan.

Om minnet och själen.

Om varenda liten avvikelse.

Och jag skulle säga Sanningen. Jag skulle berätta utan att väja och hymla. Brutalt och uppriktigt. Rakt på.

Men alla jag känner varnar mig för det.

Och jag varnar också mig själv.

Ingen skulle stå ut. Ingen skulle orka stava sig igenom en sån där lista med så mycket nedåtgående information.

För vem vill höra om något som är på väg att rasa ihop. Som håller på att vittra sönder. Lösas upp.

Som sakta hasar i väg mot döden.

För inte så länge sedan var jag på en så kallad ”återträff”. Femton av mina gamla klasskompisar ”återträffades” en regnig dag på skolgården.

En skräckupplevelse.

Vi kände inte igen varandra och hade blivit vita och grå. (Alla färgar ju inte håret.) Men det som gjorde det hela så skräckinjagande var att ingenting hade hänt.

Där stod vi på vår gamla rökruta. Vi stod där med våra olika öden och upptäckte att tiden på något sätt inte hade rört sig ur fläcken.

Trots att vi hade levt och levt, och samlat på oss en massa, jag vet inte vad, så var allting som det alltid hade varit.

Vi var samma personer.

Inget hade hänt.

Hade grävt fram en gammal video till den här ”återträffen”. En filmsnutt från studentens lyckliga dar och där stod jag. Studentmössa och en trendig lugg. Jackie Kennedy-look och vita handskar. Och så det där vinnande och förhoppningsfulla leendet.

Jag skulle bara veta.

Jag skulle bara veta vad som väntade runt knuten.

Och alla andra kommande knutar.

Så det är nog därför, som jag aldrig kommer att delge er den där uttömmande rapporten, om hur det är att bli gammal på riktigt.

Ibland är det bäst att inte veta.

Ibland är det bäst att bara klampa på.

Att klampa på – på sitt eget oövervinnerliga sätt.

Go for it.

Monica Gunne