Inte ologiskt att välja man efter plånboken

KOLUMNISTER

Vet inte hur många gånger jag lyssnat på män som suttit och bittrat över kvinnor som föredragit män med pengar och makt.

Att vi har haft fräckheten att välja. Och att vi har valt så egoistiskt.

Och de här killarna brukar älta denna halvsanning i en sorts anklagande ton. Som om tjejernas val var ett slags förräderi. Ett svek.

Mot vem, kan man undra?

Och hur gör de själva? Har de över huvud taget en aning om hur de väljer sina kvinnor? Och varför.

Nej, jag tänkte just det.

Ja, det är sant. Internationella studier visar att kvinnor har en tendens att tänka ”intjäningsförmåga” när de väljer livspartner. På ett omedvetet plan tar vi fram kalkylatorn. Vi räknar pengar och tänker: ”Kan den här mannen försörja mig och mitt barn?”

Och kan han det, så är det ju plus. Ett jätteplus.

Inte helt ologiskt, tycker jag. Eftersom kvinnor fortfarande tjänar mindre än män och inte heller har samma chanser att klättra och sno åt sig de mest åtråvärda bitarna. Ja, då är ju det här räknandet bara som en sorts nödvändighet. Eller hur?

Och männen? Tänker de också ”intjäningsförmåga” när de blir kära. Inte alls. De funderar inte dugg över kvinnors halvtaskiga månadslöner – i alla fall inte än. Istället tänker de ”omvårdnadskoefficient”. Må vara att de stirrar efter de snygga Stureplanskopiorna med sina blonda hår och överdimensionerade handväskor, men när det kommer till det verkliga valet. När de ska välja vem de ska dela livet med, så tänker de också krasst.

De tänker överlevnad och själviskt. De tänker: ”Hur bra är den här kvinnan på att ta hand om mig och mitt barn?”

Ja, så här praktiska är vi.

Vi kompenserar. Vi blir kära i helheten, i det vi inte kan eller ids leverera själva. ”Kärleken” fyller ut det som vi av olika skäl inte kan, orkar eller vill fixa själva. Just då.

Så hur går vi vidare?

Ni har säkert redan förstått. Att vi måste skifta. Att kvinnor måste tänka mer ”omvårdnadskoefficient”, så att vi äntligen får någon som servar oss. Så att vi kan ägna oss åt bara en sak. Att klättra, armbåga och tjäna mer.

Och att han ska tänka mer ”intjäningsförmåga”, så att han blir litet mer hemmaslav.

Och simsalabim.

Snart ser vi hur det härliga och jämställda samhället tonar fram.

Som vi alla drömmer så mycket om.

Monica Gunne