Maskinskrivande killar en revolution

KOLUMNISTER

Jag har varit med om en revolution.

I det lilla, alltså.

Bläddrar i Johan Tells bok Utrotningshotat och fastnar för kapitlet om skrivmaskinen. Den utfrysta skrivmaskinen. En gång var jag sekreterare. Det var sextiotal och på den tiden kunde männen inte skriva sina egna brev. Kunde och kunde? Det var i alla fall otänkbart. Det var någonting långt bortanför vår fattningsförmåga att en man skulle kunna skriva maskin.

Det skulle vi göra.

Kvinnorna.

Så här gick det till: ”Jag har en diktamen, fröken”, sa mannen. Och då tog vi vårt stenogramblock och gick in till försäljningschefen, ingenjören, vd:n eller vad det kunde vara. Och där kastade vi det ena benet över det andra och stenograferade vad han sa. I mitt fall var det mest standardbrev, kortfattat, några rader bara.

Så gick vi tillbaka till våra skrivmaskiner och skrev ut alltihop. Pling, plong. Och sedan in till manspersonen igen för genomläsning och underskrift.

Minns hur jag hatade det där jobbet. Och hur förbannad jag var. ”Skriv dina brev själv”, tänkte jag varje gång jag med ett igenklistrat leende överlämnade den där mappen med brev som skulle skrivas under.

Och så blev det så.

2007 är det ingen som ropar på en tjej i dräkt för att skicka iväg ett mejl.

Det är ju revolution.

Ser mig om på redaktionen. Ett femtontal självlärda killar sitter och hamrar vid datorn och jag går runt och frågar om det var ”svårt” att lära sig skriva på ett tangentbord. Men så småningom fattar jag att frågan är fel ställd. Att den är fördomsfullt ställd. De här killarna vet ju inte om något annat. De har bara gjort vad de måste och lyfter sina händer. De vickar på tummar och pekfingrar och förklarar att det var inga problem. Det var hur lätt som helst.

Och då går det upp för mig – att det bara är i min egen utrotningshotade hjärna som killarnas pekfingervalsande är en revolution.

Och att det är så de stora och smygande samhällsförändringarna sker.

Hur som.

Visste du att tangentbordet i princip har sett likadant ut sedan 1868? Att man en gång försökte konstruera ett tangentbord i alfabetisk ordning, men då trasslade tangenterna bara ihop sig. Och det var så den översta raden kom att börja med q, w, e, r, t och y. Och gör så än.

Kanske dags för nästa revolution?

Monica Gunne