Jag vill inte veta men jag fixeras av färgerna

KOLUMNISTER

Hur mycket ondska finns där ute?

I hemliga källarutrymmen och lite varstans. Därför att ingen vill lägga ihop två och två.

Därför att ingen vill veta.

Jag har kommit på mig själv, att jag inte vill veta mer om ”storpappan” Josef Fritzl, 73, och hans två familjer. Den ena på andra våningen i det grå huset vid Ybbstrasse 40 i Amstetten. Den andra inlåst i husets källare.

Precis som fru Rosemarie Fritzl och myndigheterna i den lilla staden, så vill jag inget veta.

Rosemarie, som för säkerhets skull aldrig ställde några avgörande frågor om den där mystiska källaren som hennes man byggde med sina egna händer.

Och myndigheterna som inte heller grävde särskilt djupt för att få klarhet i varför tre barn hade ”hittats” utanför familjen Fritzls dörr.

Ett flickebarn 1993.

En annan flicka 1994.

Och så en pojke 1997.

Nix, jag vill inte veta vad den före detta ingenjören Josef Fritzl gjorde med sin dotter i det madrasserade rummet i källaren.

I fyrarummaren bakom ståldörren som bara pappa själv hade koden till.

I lägenheten där det inte fanns någon luft. Där ventilationen bestod av en slang och en fläkt.

Så därför kan jag inte förklara, varför jag uppehåller mig så länge vid att studera fotografierna från fängelset som Josef Fritzl byggde.

Och varför är jag så fixerad vid färgerna?

Den färgglada, nästan klatschiga inredningen.

Det rosa.

Olivgröna.

Det orange och solgula.

Det röda.

Den chockrosa badrumsmattan under handfatet. Den olivgröna toalettsitsen. Det orange och gula överdraget.

De vita golven och väggarna.

Plastblommorna.

Och bläckfisken som stirrar från badrumsväggen. Snigelfjärilen på hyllan vid handfatet. Blommorna och stjärnorna som är uppklistrade på kaklet ovanför badkaret.

Och så försöker jag föreställa mig hur resonemanget gick, den där gången Josef Fritzl skulle i väg och köpa de där prylarna. Kanske var det dottern och sjubarnsmamman Elisabeth som sa: ”Snälla pappa, kan du inte köpa något till barnen. Något med färg.”

Nej, det verkar inte sannolikt.

Det var nog despoten Josef Fritzl själv, som bestämde vad som skulle handlas.

Och kanske stod han där på byggvaruhuset långt utanför Amstetten och tänkte: ”Jag tror att mina småttingar behöver lite färg.”