Jag fick inte se ut som min bylinebild

KOLUMNISTER

Ska det vara för mycket begärt att få se ut som sin egen bylinebild?

”Ös in mera rött”, säger jag till min frisör på Östermalm. ”Mer rött. Jag vill likna min byline.”

Han stirrar på mig. Han stirrar på mig med en frånvarande blick och svarar inte. Och nu vet jag ju vad den där tystnaden betyder. Det betyder att han tänker göra som han vill.

Att han tänker göra det som han anser vara bäst.

Bäst för mig.

Och när jag berättar det här nederlaget för mina vänner, så får de också något ihåligt i ögonen. De blir på något sätt nervösa över någon som inte har kontroll.

Som inte har kontroll över sitt jag.

Sin look.

Sin fullklottrade tid.

Och det har jag inte heller, men det här handlar inte om det.

Det här handlar om historier.

Att ha tid för invecklade historier.

Sitter hos min frisör i tre, kanske fyra timmar i sträck. En gång blev det till och med fem. Min frisör på Östermalm har bara en kund i taget i sin vita salong och han lyfter på vartenda hårstrå.

Han lyfter på det där hårstrået och betraktar det.

Och han berättar invecklade historier.

Som en manlig Scheherazad i sagan om Tusen och en Natt gläntar han dörrar till världar som jag inte visste fanns. Medan timmarna går lyssnar jag på hur karriärkvinnor raggar killar i New York och var knarket säljs vid Stureplan. Jag vet vilka hårborstar som gör dig skallig och varför folk snart kommer att överge galleriorna. ”Vi är trötta på det likriktade”, förklarar han. ”Vi söker det unika. Det speciella.”

Vet också en del om ”Gay Bears”. Hur de håriga, feta bögarna har revolterat mot de slimmade, rakade och skapat sig ett alldeles eget himmelrike.

Allt det här har väl inte höjt min kunskapsnivå, men en historia är väl ändå alltid en historia?

Eller hur?

Och min frisör höll just på att avsluta en löpsedelsmässig story om hemtjänsten, när dörren öppnades och en advokat med en betydelsefull portfölj klev in. Min frisör viftade med hårborsten och sa: ”Kom igen om en kvart.”

Och det gjorde han.

Efter tre timmars färgande var jag inte klar. Blev stirrig av den där portföljen, reste mig och sa: ”Det är nog.”

Och då såg jag mitt nya kolsvarta jag.

Än en gång. Förförd av hans invecklade historier.

Inte ett hårstrå rött.