Med säkerhetstänk vågar jag kanske ut på isen igen

KOLUMNISTER

Kanske.

Sitter i bilen och lyssnar på när Jerker berättar hur han och en kompis susade fram över den vårtunna isen. Det var en stjärnklar natt.

Det var månsken.

Och så – plums.

Det var öppet vatten.

Kanske hade de varit oförsiktiga. Kanske hade de åkt för nära varandra. Hur som. Nu låg de i alla fall och flöt där bland isflaken och sedan gjorde de alla fel.

Jerkers isdubbar hade flutit iväg och när de försökte häva sig upp på isen, så krasade den och krasade den.

”Jag trodde att jag skulle dö”, sa Jerker i mörkret. Men så fick han en isdubb av sin kompis. Och nu vände sig de två grabbarna mot det håll de kommit ifrån och högg sig tillbaka till livet.

Kanske.

Kanske att jag skulle våga ändå.

Så kom jag ihåg mitt eget plums.

Hur jag hade svept fram över Ingaröfjärden och hur isen plötsligt vek sig. Och hur jag tack vare en tidningsartikel råkade göra alla rätt. Hur jag sträckte ut armarna över isen. Hur jag vände mig om och grep tag i isdubbarna. Ett par eländiga träbitar som äldste sonen hade spikat ihop på dagis. Så hugg, hugg, hugg. Och hur jag sedan ålade på magen och skrek åt pojkvännen att hålla sig borta.

Att jag klarade mig bäst själv.

Så den långa vägen hem. Då de dyngsura kläderna blev som en is-termos och hur kroppen höll sig varm därinne. Hur termosen sedan smälte i bilen och hur jag började gråta och skaka. Hur jag tänkte: aldrig mer en is.

Kanske ändå.

Långfärdsskridskor har aldrig varit så stekheta som nu.

Carola på den familjeägda specialaffären på Kungsholmen säger att intresset har exploderat. Folk står och trampar utanför deras dörr innan de ens har öppnat och de slipar skridskor till hela Sverige. ”Vi slipar både dag och natt.”

Carola tror att hypen beror på ett generationsskifte, men också på att kylan håller sitt grepp om Stockholm. Det har varit några klena vintrar, men nu ligger isarna från Edsviken ända långt ut i skärgården.

I dag är det bara säkerhet som gäller, säger Carola.

Smarta isdubbar och säkerhetslinor. Ryggsäckar med inbyggt bröstspänne och grenband. Ombyte packat i plastpåsar.

Pik och stav.

Och ingen drar längre iväg ensam ut på en fjärd.

Nu är det säkerhetstänk. Nu åker man i grupp.

Så kanske.

Kanske att jag vågar.