– Mona är ingen flick-tant i alla fall

KOLUMNISTER

Rosa koftor.

Och turkosa koftor.

Är det där en kofta, förresten? Är det inte som en sorts… koftkavaj?

Eller?

Jag talar om partiledare Mona Sahlins klädstil. Ett förbjudet ämne. Ett smäll-på-käften-ämne. Ett ämne som säkert är bäst att undvika.

Att diskutera kvinnliga makthavares kläder är tabu.

Det är att göra sig skyldig till en klassisk härskarteknik.

Det är att strunta i den kvinnliga ledarens budskap. Att förminska hennes auktoritet.

Jag hör hur ni säger: ”Du skulle aldrig kritisera Fredrik Reinfeldt på det sättet.”

Det är sant, men det finns skäl till det.

Har kollat vad statsminister Reinfeldt har haft på sig de senaste månaderna och här är resultatet:

Brun kostym och brunspräcklig slips. Svart kostym och brun slips. Svart kostym och röd slips. Svart kostym och lilarandig slips.

Ni hör ju själva. Detta är ju så klonat att det inte finns någonting att haka upp sig på.

Det finns absolut ingenting att kommentera.

Och det är just den här genomtänkta och smarta stilen som jag vill att partiledaren Mona Sahlin (S) tar efter.

Mona, ge mig aldrig skuggan av en chans, att fundera över vad du har på dig. Över bubblorna i ditt hår. Över den där svarta boaormen som du lindar runt halsen. Över koftor som inte är några koftor.

Jag bryr mig inte om vad du har på dig. Jag vill bara koncentrera mig på vad du har att säga.

Att välja rätt sorts kläder är att utöva makt. Det är att berätta för väljarna vad du vill.

Vad du står för.

Ringde till klädskaparen Camilla Thulin för att testa bärkraften i mitt Mona-resonemang.

Det blev tummen ner.

Thulin tyckte att Mona Sahlin var rätt.

”Hon är i alla fall ingen sån där flicktant”, sa Thulin. ”Ingen infantil Odd Molly-kvinna som vill vara ung, rufsig och sprallig.”

Sahlin klär sig vuxet, sa Thulin. Hon klär sig som en fullvuxen kvinna ska klä sig. Kanske litet Jante-anpassat. Men Mona är ju en socialdemokrat och då får man inte sticka ut.

”Jamen, hon gör ju anspråk på att leda landet.”

”Ja, hon får snart rycka upp sig.”

”Hur då?”

”Dyrare”, svarade Camilla Thulin. ”Och mer ihophållet.”

Mer Condolezza Rice. Mer Margaret Thatcher. Mer Madeleine Albright.

Jag tänkte just det.