Skilsmässokalas. Ja, varför inte?

KOLUMNISTER

Radioprogrammet Studio Ett tog upp fenomenet i veckan och två par berättade varför de ställde till med ett party när de skulle skiljas.

Det var en manifestation, sa de. En markering att något var slut.

Men det var också ett tack och hejdå till vännerna. En signal att nu fick vänskapen fortsätta på något annat sätt.

I USA har man haft sådana här break up parties sedan 2002. Och där finns också företag som tagit hand om det hela. Som fixar allt från partytält, presenter, inbjudningskort, drinkar, mat och skilsmässolåtar.

Och på de amerikanska break up-sajterna kan man läsa att ett skilsmässoparty kan vara det perfekta sättet ta sig igenom ett trauma. Att lära sig se framåt och fatta att det finns en värld därutanför.

En ny värld.

En värld full av ... kärlek.

Jag har redan haft två sådana där skilsmässokalas.

Om man nu kan kalla det kalas.

Det första var 1984. Bjöd in mina tjejkompisar som kom med vin och överlämnade en skilsmässotårta. Det var en hemmasydd tårta. En tårta där grädden var vispad av vit kaninpäls och jordgubbarna var tråcklade av något slags rött tyg.

Så det enda vi fick i oss var rödvinet.

Men jag minns inte att jag skrattade på den där festen. Temat var säkert något i stil med äntligen fri, men jag såg inget ljus vid horisonten.

Allt var svart.

Allt var lika oundvikligt som det var svart.

Nästa skilsmässofest var 2005. Också det en dyster tillställning. Mina vänner kom. Och den här gången var jag i alla fall så upprätt att jag kunde bjuda på Dry Martini i stora glas. Men jag minns hur tårarna skvätte när jag stod och krossade isen.

En fest utan skratt och glam. Varför då?

Varför ska man låna sig till det?

Varför inte bara dra en filt över huvudet, dö en smula, glömma och sedan gå vidare.

Gå vidare – ensam.

Jag säger som de två frånskilda paren i radioprogrammet Studio Ett.

En skilsmässofest är ett statement. En påminnelse för sig själv och andra att någonting har hänt. Att något genomgripande har hänt. Något som har förändrat allt.

Ett skilsmässokalas är också en sorts hyllning till vännerna.

En signal som blinkar:

Här finns jag.

Och jag behöver er.