Vita hår hånglar inte i tunnelbanan

KOLUMNISTER

En man och en kvinna står och hånglar på perrongen i tunnelbanan vid Slussen.

I vanliga fall hade jag väl inte ens ägnat det här kärlekskranka paret en blick.

Om det inte vore för det vita håret.

Det var två Vita hår som stod där på perrongen och tafsade på varann.

Och kyssarna. Tja, inte var det några flyktiga och antiseptiska Vi-ses-snart-älskling-kyssar. Det här var ”långtradare”. Ett samlingsnamn som en livserfaren kollega brukar använda för de häftiga, råa och djupa tungkyssarna.

Jag blev så nyfiken, att jag måste låtsas att jag inte var det. Sänkte blicken. Roterade ögongloberna och råstirrade ur ögonvrån. Gömde mig bakom en pelare. Hade full koll. Och ja, de höll fortfarande på. De Vita håren slukade varandra. De åt varandra med öppna munnar.

Så började jag undra vad jag höll på med. Varför hade jag plötsligt blivit så fixerad av det här kärleksparet?

Svar: De hade vita hår.

Och Vita hår hånglar inte.

Jag var ju själv vithårig. Ja, det syntes ju inte. Men under den svarta hårfärgen, så hade jag också vita hår. Och brukade jag inte också allt som oftast tumla runt i de där ”långtradarna”?

Så vad var problemet?

Vad hade de vita håren med saken att göra?

Vad hade de vita håren med tungkyssarna att göra?

Stod där bakom pelaren och fattade ingenting.

En gång för inte så länge sedan, vaknade jag upp ur en kärlekssorg. Och förstod ganska snart, att här måste jag göra något. Om jag inte skulle vara ensam för resten av mitt liv, så måste jag börja le. Jag måste börja le mot männen i min egen ålder. Jag måste söka de Vita hårens blickar.

Men det var som att kasta pärlor för svin. De Vita håren såg inte tillbaka. Det var iskallt. Som en stängd dörr. Ingen mötte min blick.

Kanske var de Vita håren lyckligt gifta? (Tror inte det.) Kanske var de bara för tidigt döda. Begravda i sig själva.

Eller så var det något allvarligt fel på mig. För gammal? Kan inte uteslutas.

Men jag minns hur jag ville skrika: ”Kom igen nu, gubbar. Har ni glömt hur det var?”

Tillbaka till grundfrågan: Varför ser man aldrig några Vita hår tungslätas i tunnelbanan? Prydhet? Glömska? Hormonfall? Håravfall?

Eller hela mysteriet kanske handlar om – att vi börjat färga våra vita hår svarta?