Jag blir anfallen av Facebook & Twitter

KOLUMNISTER

Jag lider av informationsstress.

Det går knappt en dag utan att jag kilar iväg till Lolas Spel & Tobak vid Medborgarplatsen för att hämta en bok.

En bok som jag har beställt från Adlidbris, Bokus eller Amazon. Och som jag tror att jag ska läsa. Men som jag bara bläddrar i och lägger ifrån mig.

Och glömmer.

Jag prenumererar på dagstidningar, tidningar och tidskrifter. River artiklar, lyssnar på radio och kollar teve. Det är krigsherrar i Afghanistan, global uppvärmning och pedofiler. Det är hunger, maffia, människohandel och kokain.

Det är hej och hå.

Media anfaller.

Men behöver jag bry mig? Nej, nej – det kommer strax någonting nytt. Något ännu intressantare.

Just nu läser jag tio till tolv timmar per dygn. Kanske mer. Ändå är min känsla att jag bara blir dummare och dummare och dummare.

Jag leker alltmer tillsammans med tant Google, bloggarna och ungarna på Youtube. För att inte tala om hur jag håller på med mailen. Bara från bostadsrättsföreningens kassör kommer det fem mail om dagen. Lågt räknat.

Så är det allt annat som anfaller.

Facebook anfaller. Twitter anfaller.

Och här handlar det ju om vänner. Om vänners vänner. Om hela den utvidgade bekantskapskretsens alla vänner.

Add friend. Confirm.

Måste kolla. Måste svara.

En gång i början av åttiotalet intervjuade jag en filosof och framtidsforskare. Minns inte längre hans namn, men vi spatserade i alla fall på grusvägarna i Rönninge, en ort söder om Stockholm.

Och den här filosofen sa att en teknikutveckling var på gång, en teknikutveckling som skulle förändra allt.

Informationssamhället skulle anfalla.

Det var inte längre skog, gruvor och stål som skulle hålla oss flytande. I framtiden skulle vi flyta fram på idéer, tankar, information, kunskaper, utbildning och tjänster.

Och vi skulle prata. Vi skulle sjunga, dansa, lyssna, spela, sexa, titta och läsa.

Och så detta prat, prat, prat.

Fattade inte ett dugg av vad den här mannen sa.

Men tog mig tillbaka till tidningen. Satte papper i maskinen och knackade sedan ut artikeln på min coola elektriska IBM. En röd bjässe med skrivkula.

Och här sitter jag nu.

Här sitter jag mitt i anfallet.

Framtiden är här.